Ska inte göra några fattiga poänger om att det är ett töntigt pris med förutsägbara vinnare eller nåt. Men alltså, Pink Floyd? Really? Is that really your pitch?

Förlåt, skulle inte komma med några såna kommentarer. Just det.

Vad som är intressant är detta:
1) Kungliga Musikakademin har hoppat av Polarpriset. Varför? Dags för lite självrannsakan? Är det inte dags att börja jobba dubbelt så hårt, höja ambitionerna, bli lite mer modiga, eftersom (den eventuella) credden nu inte kommer av sig själv? Innan kunde man vifta med en tung, KUNGLIG institution, en AKADEMI. Nu är det bara några branschorganisationer och arvet från en ABBA-producent. Ante up!
2) Polarprisets styrelseordförande Lennart Wiklund sa igår till DN att "det här är inget Nobelpris". Är han stolt över den hållningen? Han vill alltså inte att folk ska se på Polarpriset som en ärofylld utmärkelse till de som verkligen fört musiken framåt? Och om det inte ska vara så, hur motiverar han att man premierar old farts (som även om de inte är särskilt heta just nu tveklöst är värda respekt, som typ Bob Dylan) framför morgondagens hopp?
3) Vet alla om att Tomas Ledin sitter i juryn? "Sommaren är kort"? "En del av mitt hjärta"? Pripps Blå? "Sånger att älska till"??? Tomas Ledin!!! Tänk att han får vara med och bestämma vad som ska klassas som kvalitet när det gäller popmusik (jag utgår från att han inte säger så mycket om konstmusikens pristagare). Det känns lite sjukt faktiskt. Det blir knappast bättre av att han är gift med Polarprisets grundade Stikkan Anderssons dotter.

Grejen är att jag inte vill nöja mig med att skaka på huvudet, skratta lite föraktfullt åt Polarpriset, gå ut till rökrutan, lyssna på _____ (insert "VÅR musik") i hörlurarna och knyta näven i fickan. Nej, jag vill att det ska vara ett bra pris, ett fint pris. För vet ni vad det handlar om? Det handlar om musikens status. Litteraturens status säkras inte bara av den massiva litteraturskatt som finns, utan också genom att Nobelpriset finns. Jag blir fan sur när jag tänker på att litteratur har Nobelpriset, film har Cannes-guldpalmen, konsten har alla feta museum i New York och Paris och London, men musik har... ja vad finns där, Grammy-galan? Rock'n'Roll Hall of Fame? Så himla deppigt. Jag tycker därför att ett pris som Polarpriset faktiskt fyller en funktion, det behövs. Och genom åren har man då och då faktiskt belönat en och annan välförtjänt musiker, som Steve Reich eller Joni Mitchell eller Gilberto Gil eller Stockhausen eller Dietrich Fischer-Dieskau. Därför är det så frustrerande att de ska slarva med priset. Ha lite självrespekt, for crying out loud. De kunde ha tänkt efter lite till innan de bestämde sig för Pink Floyd (och även Renée Fleming var ett rätt trist val, enligt operaexperterna).

Nästa år hoppas jag att de ger priset till Philip Glass (lyssna på hans violinkonsert, underbar!) och Marley Marl.