Man brukar ju säga att popmusik är synonym med förändring, men det är inte sant, eftersom det är så många artister och band som beter sig som klockan stannade någon gång i slutet av 60-talet. Hiphop däremot, där stannar aldrig klockorna (förutom bland sneakers-samlande b-boy-fetischister), förändringen spränger ständigt nya fram tunnlar i musikens berg. Och det är något som givetvis kan kännas vemodigt - hallå, det här är ju jättebra, varför måste ni överge det här soundet? - men samtidigt är det en befriande känsla, att allt är förgängligt, att allt går vidare, att man inte vet hur framtiden ska se ut eller låta.
Nu snackar vi om beatsen. När det gäller texterna och deras teman finns det en helt annan förutsägbarhet och traditionalitet, men det är en annan historia.
Jag gillar i alla fall den nya fläskigheten. Kan tänka mig att den gitarrälskande Lil Wayne kommer att göra lite såna låtar i framtiden, det vore intressant, även om de här låtarnas motsats - de dekadenta strippklubbshitsen - låter bättre med Weezy än med någon annan rappare. Fast om han överger de låtarna så är det lugnt, man får inte vara sentimental. Inte med Weezy. Inte med hiphop.
word!