Jag minns när min kusin Karin Ström bodde i London för tio år sen och fick intervjua The RZA för SvD, jag nästan dog av avundsjuka. Redan då, som 16-åring, hade jag kunnat ställa hundra frågor till honom. Han var min hjälte, min favorit i Wu-Tang Clan, mannen som hade gjort hiphopbeats till en konst och inte bara något man bobbade huvudet till (fast det gjorde man ju också till hans musik, det var det som gjorde den så grym). Igår intervjuade jag honom för Nöjesguiden (kommer tyvärr inte till nästa nummer som redan är klart, men numret efter det). Jag fick ett nummer som jag ringde och ringde i en timme och 20 minuter innan "You can leave a message after the beep" byttes ut mot ett "yo yo, what's up?" och jag bara, helt ställd: "eh, is this the RZA?". Han bara "uhm, yeah". Hahaha.
På 25 minuter hinner man inte fråga alla frågor som ett halvt liv av Wu-lyssnande har väckt. Men det var ändå gött. Hans skivbolag hade bett mig att inte fråga någonting om Wu-Tang Clan eftersom de bråkar så mycket, men det hade han inte behövt säga - jag ville inte veta ett skit om dem, jag ville bara snacka med RZA om hans beats, hans musik, hans konst. Han höll inte med mig när jag föreslog att Bobby Digital-skivorna var en ursäkt för honom att göra enkel och mindre krävande musik än den som kommer att höras på "The Cure", albumet han har pratat om i tio år och som lär ha gett honom rejält med prestationsångest. Men jag blev glad när vi snackade om J Dilla och han erkände att han var ett stort fan av "Donuts". Jag tyckte att han borde göra en likadan skiva. Han tyckte att jag ska lyssna på hans nästa "Afro Samurai"-soundtrack som tydligen ska ha mer instrumental musik.
Till skillnad från de flesta tycker jag inte att RZA har gått från att göra fantastisk till värdelös musik. Han har utvecklats och hans beats har blivit mer nyanserade och sofistikerade, nu är de fulla av instrument och arrangemang, inte bara smutsiga samplingar. Jag tycker inte att det är konstigt, han älskar ju musik och att vilja utveckla sitt eget musicerande och komponerande är något naturligt, något som inte går att hindra. Jag frågade honom om han inte längtade tillbaka till tiden då han inte visste så mycket om musikteori och bara gjorde råa, spontana beats, men tyvärr missförstod han frågan eftersom vi snackade om sou precis innan, och gick in i en lång harrang om Motown-trummisar. Sen var jag tvungen att fråga en annan sak.
Nya Bobby Digital-skivan "Digi Snacks" är faktiskt inte så dum. Även om där varken finns någon "Verbal Intercourse" eller "Samurai Shodown". Men beatsen är mer varierade och experimentella än på senaste Wu-skivan.
On another note: jag håller på fel lag det här fotbolls-EM:et. Först åker Frankrike ut, sen Sverige. Fast Frankrike kanske förtjänar det, jag hörde att deras förbundskapten väljer spelare till truppen efter deras stjärntecken, då har man fan lost it. Jag vet inte vilka riktlinjer Lars Lagerbäck går efter. Men han verkar inte vara en Julius Caesar när det gäller aggressiva strategier, så mycket kan vi i alla fall säga.