Min syster tycker att jag regredierar med min häst-love. Fast det är inte riktigt sant, jag hade verkligen ingen hästig barndom. Å andra sidan behöver inte regression handla om personlig nostalgi, det kan ju lika gärna vara att embracea allt som är den vuxna världen främmande. I så fall ligger jag nog lite risigt till. Hur som helst, jag såg "The Black Stallion" igår, inte utan en viss skam. Men den var bra! Framförallt första halvan, som knappt hade någon dialog (=billiga poäng hos mig som alla vet), bara en massa vackert fotograferade och klippta scener i den nordafrikanska öknen. Den var en Zoetrope-film (titeln lyder egentligen "Francis Ford Coppola presents The Black Stallion") så det var alltså en massa Coppola-folk (=seriösa filmnördar) som var inblandade. Fotografen (jag tycker förresten att det är en klumpig term på svenska. "Cinematographer" eller "direcotr of photography" är bättre.) var samma kille som hade gjort "Hajen" och det var många snygga undervattensbilder. Musiken var gjord av Carmine Coppola, Francis pappa, som även gjorde all "Gudfadern"-musik som inte gjordes av Nino Rota (däribland det som samplas i "Black Republican") - och den var riktigt bra, han lekte mycket med arabiska sound. Den kvinnliga huvudrollen, en i och för sig rätt stereotyp mammakaraktär, gjordes av Terri Garr som var med i Coppolas "Avlyssningen". Osv osv. Det var med andra ord något så ovanligt som en barnfilm gjord av cineaster, och det märktes, allt var väldigt omsorgsfullt och fint gjort. Men under filmens andra halva ändrade storyn inriktning, då handlade det om livet i det vanliga samhället, och pojkens önskan att få tävla med hästen i ett riktigt lopp. Mycket mer banalt och förutsägbart, och den poetiska naturromantiken från inledningen lyste med sin frånvaro. Men men, den byggde ju på en bok var story man antagligen var tvungen att följa. Men jag tycker att det hade varit bättre om filmen slutat bitterljuvt, att pojken fått inse att situationen var ohållbar i längden, att det som den vilda hästen behövde och förtjänade var att återvända till ett liv i det fria. Att det varit som en dröm som måste få ett slut. Nåt sånt. Fast sånt kanske man inte lockar barnpubliken med.

Nu ska jag se "Crin Blanc", sen får det vara nog. Lovar.