De senaste dagarna har jag bott i Zimbabwe, eller snarare Rhodeisa. Det har inte varit 2008, utan 1930- och 40-tal. Jag har varit fattig och olycklig och levt på jordbruk, nära årstiderna, nära naturen.

Jag har alltså läst Doris Lessings "The Grass is Singing" och blivit helt absorberad. Den var jättebra. Fast lite problematiskt ändå, den handlar ju om de vita sydafrikanernas förhållande till "the natives" och även om den är distanserad och kritisk så är det hela tiden genom de vitas perspektiv. Å andra sidan - hade det kunnat göras på något annat sätt? Doris Lessing är ju vit. Det liv hon levde i Afrika var de vitas liv. Om hon hade försökt ge sig på att ha ett berättarjag som var svart, ett förtryckt subjekt, hade det blivit falskt - hur skulle hon possibly ha kunnat representera dem? Det hade varit fåfängt, self-righteous och nedlåtande. Typ "ni kan inte berätta er historia, så jag gör det åt er".

Och romanen är ju verkligen aldrig förstående till och sympatiserande med förtrycket, däremot är den förklarande, den är metodisk och psykologisk. Doris Lessing är så precis, och hon har sånt klockrent språk, det är bara "wow! Såklart! Exakt så måste det vara! Givetvis!" hela tiden. Det är en old school berättelse, för berättaren är verkligen skild från alla karaktärer, ser allt de inte ser, förstår allt de inte är förmögna att förstå. Det är nästan lite frustrerande att se karaktärerna, människor utan någon som helst självkännedom, springa omkring hopplöst, oundvikligen dragna mot tragedin. Det finns en fatalism där, en sorgsen dramatisk regelmässighet.

Som alltid med debutromaner tänker jag på hur gammal författaren var när den kom ut. Ju äldre, desto bättre, desto mer lugnad blir jag. "The Grass is Singing" kom 1950, då var Doris Lessing 31 år gammal. 31. OK. I can live with that. Då har jag lite mer än fem år på mig på att skriva en perfekt roman om människor och maktrelationer. Lycka till...