Skriver om Jermaine Dupri i Digfi idag, en recension av en best of-skiva som kom nyligen.
http://www.digfi.com/default.aspx?id=11563
I princip en lång rad hyllningar till alla låtar som Jermaine Dupri varit inblandad i. Som Mariah Careys "We belong together". Apropå henne så släpptes hennes nya singel "Touch my body" igår, har inte hört den men den är skriven av The Dream, den kan med andra ord bara vara fantastisk! Blir lycklig när jag tänker på att Mariah Careys nya skiva släpps i april, hon har samarbetat med bland andra DJ Toomp, Rodney Jerkins, Polow Da Don och givetvis Jermaine Dupri. Det enda som är kefft är att skivan heter "E=mc2". Alltså what? Älskar R&B-världen, det är det knäppaste som finns!
Hur som helst, igår var jag och såg "I'm not there" på bio. Jag hade inte läst någonting om den, visste inte vad jag hade att vänta mig, trodde bara att den skulle vara bra. Och shit vad bra den var.
Cate Blanchett, shit vad bra hon spelade. Lustigt nog tänkte jag och Caroline samma sak när vi såg henne: undrar hur mycket pengar hon fick för rollen? Förmodligen inte jättemycket, men ändå gjorde hon det så himla bra, hon måste svarat "självklart, det är en drömroll!" när castingfirman kontaktade och frågade om hon ville spela Bob Dylan. Hur som helst så var hon grym. En väldigt rolig scen var när hon som Bob Dylan dyker upp på en herrgård i London, höga och fnissiga och med heliumröster, och när de vinkar farväl till varandra springer alla i The Beatles bredvid varandra och håller varandra om axlarna, guligt. Något annat som var kul var Julianne Moore. Hennes roll var en parafras på Joan Baez-som-sitter-i-sitt-vardagsrum-och-medverkar-i-ett-minnesprogram-om-60-talet-och-talar-med-glädje-om-hur-underbar-Bob Dylan-var. Det måste gjorts hundra såna dokumentärer, till exempel "Dancing in the streets", och Julianne Moore spelar så BRA! Hon är så himla grym, och så rolig! "Hey. You're in my seat." säger hon till en katt som sitter i hennes fåtölj när hon ska sätta sig, sen ler hon in i kameran, sådär casual som det alltid ska vara i hemma-hos-dokumentärer, det är faktiskt briljant.
De andra skådespelarna var också bra. Heath Ledger, så fin. Så känsligt spelat. Så hemskt att han är död (fuck all you haters). Richard Gere var faktiskt också bra, inte alls dum som Bob Dylan när han flyr från verkligheten och samtiden och sin egen persona och går in för cowboyromantik och 1800-talsdrömmar. Den lille svarte killen som spelar 50-talets ramblin' (ramblin'!) Bob Dylan var kanske inte fantastisk, men helt okej, och faktiskt rätt lik Bob Dylan i ansiktet. Christian Bale var dock rätt blek och okarismatisk, synd. Det var en skådespelare till också, som spelade Bob Dylan i något sorts förhör, han kallade sig för Rimbaud och var rätt töntig faktiskt, sa lite klyschiga "sanningar" om Poesi och Livet. Men fan, skit samma. Han fyllde en funktion, band ihop de olika scenerna ibland.
Framförallt imponeras man av Todd Haynes. Jag blir så lycklig av att leva i en tid när såna här filmer görs, jag älskar 2000-talet. Allt är modernt och top notch, inget lämnas åt slumpen, allt från skådespelare till klippning till soundtrack är perfekt. Och liksom, sminkningen! Tänk att göra en Cate Blanchett som är så lik Bob Dylan, och en David Cross som är så lik Allen Ginsberg, det är ett konstverk i sig. Men Todd Haynes alltså, vilken underbar människa. Vilken galen idé, och att genomföra den så skickligt, wow! Så stilsäkert: att blanda olika typer av film (svartvitt ibland, färg ibland, grynigt ibland, kristallklart ibland) för att uttrycka olika stämningar och känslolägen, det var skitbra, inte alls krystat. Liksom själva greppet att ha sex olika skådespelare som spelar samma karaktär - det var ingen gimmick, till skillnad från Todd Solondsz "Palindromes" så fyllde det en funktion. Det var olika historier, olika infallsvinklar på Bob Dylan-myten. Och hela filmen genomsyrades av en estetisk lekfullhet, ungefär som Julian Scnhabels "Fjärilen i glaskupan". Sånt är så befriande... man skäms för att bo i Sverige när man tänker vilka torftiga filmer som görs här. I Sverige är alla fega och ängsliga, mer eller mindre. Vad är "Du levande" mot "I'm not there"?
Kanske bästa biopicen någonsin.
http://www.digfi.com/default.aspx?id=11563
I princip en lång rad hyllningar till alla låtar som Jermaine Dupri varit inblandad i. Som Mariah Careys "We belong together". Apropå henne så släpptes hennes nya singel "Touch my body" igår, har inte hört den men den är skriven av The Dream, den kan med andra ord bara vara fantastisk! Blir lycklig när jag tänker på att Mariah Careys nya skiva släpps i april, hon har samarbetat med bland andra DJ Toomp, Rodney Jerkins, Polow Da Don och givetvis Jermaine Dupri. Det enda som är kefft är att skivan heter "E=mc2". Alltså what? Älskar R&B-världen, det är det knäppaste som finns!
Hur som helst, igår var jag och såg "I'm not there" på bio. Jag hade inte läst någonting om den, visste inte vad jag hade att vänta mig, trodde bara att den skulle vara bra. Och shit vad bra den var.
Cate Blanchett, shit vad bra hon spelade. Lustigt nog tänkte jag och Caroline samma sak när vi såg henne: undrar hur mycket pengar hon fick för rollen? Förmodligen inte jättemycket, men ändå gjorde hon det så himla bra, hon måste svarat "självklart, det är en drömroll!" när castingfirman kontaktade och frågade om hon ville spela Bob Dylan. Hur som helst så var hon grym. En väldigt rolig scen var när hon som Bob Dylan dyker upp på en herrgård i London, höga och fnissiga och med heliumröster, och när de vinkar farväl till varandra springer alla i The Beatles bredvid varandra och håller varandra om axlarna, guligt. Något annat som var kul var Julianne Moore. Hennes roll var en parafras på Joan Baez-som-sitter-i-sitt-vardagsrum-och-medverkar-i-ett-minnesprogram-om-60-talet-och-talar-med-glädje-om-hur-underbar-Bob Dylan-var. Det måste gjorts hundra såna dokumentärer, till exempel "Dancing in the streets", och Julianne Moore spelar så BRA! Hon är så himla grym, och så rolig! "Hey. You're in my seat." säger hon till en katt som sitter i hennes fåtölj när hon ska sätta sig, sen ler hon in i kameran, sådär casual som det alltid ska vara i hemma-hos-dokumentärer, det är faktiskt briljant.
De andra skådespelarna var också bra. Heath Ledger, så fin. Så känsligt spelat. Så hemskt att han är död (fuck all you haters). Richard Gere var faktiskt också bra, inte alls dum som Bob Dylan när han flyr från verkligheten och samtiden och sin egen persona och går in för cowboyromantik och 1800-talsdrömmar. Den lille svarte killen som spelar 50-talets ramblin' (ramblin'!) Bob Dylan var kanske inte fantastisk, men helt okej, och faktiskt rätt lik Bob Dylan i ansiktet. Christian Bale var dock rätt blek och okarismatisk, synd. Det var en skådespelare till också, som spelade Bob Dylan i något sorts förhör, han kallade sig för Rimbaud och var rätt töntig faktiskt, sa lite klyschiga "sanningar" om Poesi och Livet. Men fan, skit samma. Han fyllde en funktion, band ihop de olika scenerna ibland.
Framförallt imponeras man av Todd Haynes. Jag blir så lycklig av att leva i en tid när såna här filmer görs, jag älskar 2000-talet. Allt är modernt och top notch, inget lämnas åt slumpen, allt från skådespelare till klippning till soundtrack är perfekt. Och liksom, sminkningen! Tänk att göra en Cate Blanchett som är så lik Bob Dylan, och en David Cross som är så lik Allen Ginsberg, det är ett konstverk i sig. Men Todd Haynes alltså, vilken underbar människa. Vilken galen idé, och att genomföra den så skickligt, wow! Så stilsäkert: att blanda olika typer av film (svartvitt ibland, färg ibland, grynigt ibland, kristallklart ibland) för att uttrycka olika stämningar och känslolägen, det var skitbra, inte alls krystat. Liksom själva greppet att ha sex olika skådespelare som spelar samma karaktär - det var ingen gimmick, till skillnad från Todd Solondsz "Palindromes" så fyllde det en funktion. Det var olika historier, olika infallsvinklar på Bob Dylan-myten. Och hela filmen genomsyrades av en estetisk lekfullhet, ungefär som Julian Scnhabels "Fjärilen i glaskupan". Sånt är så befriande... man skäms för att bo i Sverige när man tänker vilka torftiga filmer som görs här. I Sverige är alla fega och ängsliga, mer eller mindre. Vad är "Du levande" mot "I'm not there"?
Kanske bästa biopicen någonsin.