Große Fuge

Häromdagen gick jag och min käre vän M på Beethoven-konsert. Malmö Symfoniorkester gav "Große Fuge", koralfantasin och mässan i C-dur. Det var riktigt pissigt Malmöväder, och konserthuset har fräckheten att ta 22 kr för en kopp bryggkaffe ur termos, men det var det värt.

Grosse fuge var asgrym. Den lät så himla modern! Den bara gled fram i ett tempo som nästan aldrig skiftade, helt mekaniskt och coolt. Och den skiftade hela tiden mellan ljus och mörker, mellan hoppfullhet och ångest. Så vackert. Jag fattar inte varför ingen gillade den när den kom på 1820-talet. Eller jo jag fattar, för den låter ju inte som något från romantiken. Att framföra grosse fuge på Wiens mest välbesökta konserthus på 1820-talet måste vara som att låta Christian Fennesz delta i Eurovision Song Contest.

Koralfantasin var rätt intressant, det var tydligen Beethovens första experiment med vokalmusik för stor orkester, den föregick nionde symfonin och lät ibland som en prototyp för denna: temat påminner inte så lite om den klassiska melodin (a.k.a. "Januari börjar året, februari kommer sen" a.k.a. EU-anthemet). Fast den var inte riktigt lika mäktig.

Mässan i C-dur var däremot rätt tråkig. Varför dur? Kyrkmusik ska inte vara trevlig. Det ska vara korsfästelse, ångest, skärseld, änglar med flammande svärd, Guds röst som skrämmer vettet ur Saulus och får honom att step his game up och bli Paulus. Bach fattade det där. Kanske fattade Beethoven det också, för mässan i C-dur (som blev ett fiasko) följdes av mastadontverket missa solemnis. Har inte hört den, men kan tänka mig att den är fet.

PS Ser på Europacupen i simhopp just nu. Så fett, älskar simhopp, bästa tv-sporten efter konståkning och fotboll (aj! Aj! Sluta kasta ölflaskor på mig, CM!). Det är stor skillnad på damernas och herrarnas simhopp - manliga simhoppare har liksom inte samma grace, deras kroppar är jämförelsevis stora och otympliga, det är inte lika vackert att se. Sen finns det en annan sak som gör det spännande att kolla på damernas simhopp, och det är Anna Lindberg och hennes mamma Ulrika Knape.
image215
Ulrika Knape tar guld 1972, 17 år gammal

image216
Anna Lindberg tog 2006 det första svenska simhoppsguldet på 32 år

När man ser Anna Lindberg gå fram på trampolinen, fokusera totalt, göra ett hopp och sen se tränaren/moderns reaktion från läktaren direkt efteråt, det är stor tv-dramatik. Vilket familjedrama! Det är som Gudfadern. Idag blev Anna Lindberg fyra. Mamman slog händerna för ansiktet i vredesmod och besvikelse efter det sista, misslyckade hoppet. Stackars Anna Lindberg - hon måste nu bära sin egen, Sveriges och mammas besvikelse. Eller också är Ulrika Knape soft och kärleksfull och bjuder dottern på någon restaurang ikväll som tröst. Jag vet inte. Kan ingen göra en biopic?

Kommentarer
Postat av: Eva

Just det- familjedramatik. Men nu har det ju kommit en ny duktig kvinnlig hopperska så mamma Knape och doter kanske kan koppla av litet.

2008-02-04 @ 20:23:23
Postat av: Anonym

"...manliga simhoppare har liksom inte samma grace, deras kroppar är jämförelsevis stora och otympliga, det är inte lika vackert att se."

Här talar en Heterosexuell Man som liksom så många andra Heterosexuella män har svårt att begripa att hans egen blick inte är normen. Gäsp.

2008-02-06 @ 21:05:45
Postat av: Ab

En Heterosexuell Man som kollar simhopp?

2008-02-07 @ 16:53:35
Postat av: Nicholas

... och gillar hästar, och tycker om att baka bröd, etc etc

2008-02-09 @ 17:31:23

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback