... och också den engelska titeln på "De ofrivilliga" som jag såg på bio idag. Den var bra, den var precis som jag trodde att den skulle vara, och även om det är tråkigt att inte bli överraskad så är det alltid gött med kvalitet. Jag tycker att den är allt som "Fyra nyanser av brunt" inte var (och det är mycket). Plågsam realism-humorn är ett av det här decenniets största uppfinningar, och efter The Office, Extras och Simma lugnt, Larry så har vi alltså nu De ofrivilliga. Frågan är hur långt man kan ta genren. Egentligen finns det inga garantier för att det ska fungera i långfilmsformat. De ofrivilliga var helt enkelt väldigt skickligt gjord: bra manus, bra klippning, bra foto (man vågade ha långa dialoger där de pratande människornas ansikten inte syntes i bild, coolt!). Kanske kunde filmen varit lite kortare dock. Historien om grabbgänget blev till slut lite tjatig.

Jag har också sett "Hellboy 2". Jag har inte sett den första Hellboy-filmen och jag vet inte om jag kommer att göra det. Den här var... maxad. Underhållande, men man blev lite förvirrad av att filmen var lite schizofren (å ena sidan: vardagsrealism-kryddad parodi på superhjältefilmer, å andra sidan: en dramatisk och humorlös äventyrsfilm om människor och alver), och framförallt blev man lite mätt efter ett tag på alla maxade specialeffekter. Till slut orkade man inte bry sig när ännu en magisk jätte reste sig ur den sovande marken etc etc. Det kanske hade varit ballt om en sån grej hade hänt i hela filmen, men nu hände det var femte minut. Jag är lite besviken på Guillermo del Toro, jag gillade "Pan's labyrint" väldigt mycket, men all subtilitet från den filmen hade slängts ut genom fönstret och ersatts men en supersizad godispåse med lajv-porr. Alver som har långt hår, kungligt blod och pratar alviska (finns det något lärosäte som lär ut detta språk och publicerar ordböcker m.m., eller hur går de tillväga när de använder språket i film efter film?). Orientaliska marknader med massor av freaks och bisarrerier. Hå hå ja ja, men det kändes som att regissören var ett fantasytokigt barn som gått vilse i leksaksaffären, alternativt köpt hela leksaksaffären. Det blir ingen mystik om det som ska vara mystiskt finns in your face hela tiden. Fantasy är med andra ord alltid något relativt. Man kan jämföra med "Fanny och Alexander" som gick på tv igår. Alexanders vision eller dröm, som han får efter att han blivit magiskt kidnappad/räddad, innehåller lite mystiska och symbolladdade bilder, och det är en väldigt stark scen om du frågar mig, bra musik också. Men det partiet är fem minuter av sex timmar. Tänk om Guillermo del Toro gjorde en film där bara fem minuter var fantasy och resten var rå realism (och det som var fantasy verkligen var all-out, maxad fet-fantasy), det skulle kunna bli väldigt intressant. Men frågan är om de målgruppstänkande filmproducenterna skulle nappa på det.
#1 - - gustav:

för att få det bli alviska ska man 1. ta nåt på finska och 2. läsa det som om det vore svenska. that's how it's done!