Är det bara jag, eller har det talats väldigt lite om vad Beyoncé sjunger i "SIngle ladies (put a ring on it)"? Jag älskar den, den är rågroovy och melodin i call-and-response-grejen känns mer Afrika än gospel vilket är coolt. Men. What's up med det här att uppmana alla stackars ladies - självvalda singlar eftersom de är karriärshungriga - borde varva ner och settle down och gifta sig? Låten är ganska intressant i sin dubbelhet: samtidigt som man ska dansa och festa så ska man banne mig fatta att man inte kan hålla på hur länge som helst att svira omkring utan ett ring på sitt finger. Okej, schysst. Ännu mer märkligt blir det ju av att låten görs av Beyoncé, som ju ändå har ett hyfsat track record av att sjunga duktiga genusfunderingar till trettonåringar. Och hon släppte ju den förnumstiga singeln "If I were a boy" exakt samtidigt som "Single ladies". Några textrader:
He’s a man that makes me and takes me
And delivers me to a destiny, to infinity and beyond
Pull me into your arms
Say I’m not the one you own
"Single ladies (put a ring on it)" är en låt på Sasha Fierce-delen av Beyonces nya skiva, dvs den lajvigaste delen. Är det så man ska tolka det, som ett avancerat rollspel? Är Sasha Fierce inte bara vildare och sexigare än Beyoncé Knowles, är hon också mer omogen? En liten puppa som ännu inte förvandlats till en Mogen Medveten Kvinna och därmed är lika besatt av att hitta mr right och bli ägd av honom, likt Britney Spears persona anno 1999 ("Baby one more time", "Born to make you happy" etc). Om det är så - ett artistiskt experiment - så är det intressant. Men även om det är så: fy fan vad sjukt! Ett djupt förakt mot unga festglada tjejer? Nice! Det är The-Dream som har skrivit låten så det smärtar mig att vara kritisk, men...
Jan Gradvall skrev nyligen, apropå Per Gessle men han har skrivit det tusen gånger innan, att det är få som har fattat vad popmusik handlar om. Vad handlar det om då? tänker alla och spetsar öronen. Enligt Jay-G handlar popmusik om att förvandla sig, glömma sin identitet och bli något annat, något mer extraordinärt. Och visst - vi har Elvis som ville bli svart, Bob Dylan som ville bli mystisk sanningsägare, David Bowie som ville bli metrosexuell utomjording, Grace Jones som ville bli man, Ice Cube som ville bli tuff gangster, osv osv. Frågan man ställer sig med Beyoncé är dock: räknas det som härligt popkultur-korrekt förvandling om den persona man skapar är en reducerad version av en själv? Typ "det här är jag - för tio år sen". Knappast ett hjärteskärande förverkligande av astronomiska drömmar! Det är ju, egentligen, samma sak som när gamla etablerade (läs: rika) gubbrockare skriver låtar där berättarjaget är ungt, fattigt och Hungrigt. Beyoncés make Jay-Z gjorde ju just detta på sitt senaste album "American Gangster" till ett rätt patetiskt resultat. Jag tycker inte att det är samma sak som att förvalta arvet från David Bowie, och egentligen är det likadant med "Sasha Fierce".
För övrigt håller jag med Jan Gradvall om att det är få som fattat vad popmusik handlar om, men min definition skiljer sig från hans. För mig är det väldigt enkelt. Popmusik handlar om att flyga. En av få svenska artister som fattat detta är Marit Bergman. Jag blev så lycklig när jag gick i Malmö en dag och hade hennes "You can't help me now" i hörlurarna. Hon sjunger: "I'm gonna fly out of here". Inte "I wanna fly out of here" eller "I wish I could fly out of here" eller nåt sånt, utan helt sonika: jag flyger härifrån, jag flyger nu. Om melodin är tillräckligt bra och framförandet tillräckligt starkt är det inte så svårt att lyfta och se staden ur fågelperspektiv. För mig är det så! Kanske för Marit Bergman också. Glasvegas bästa låtar är som en jetmotor på ryggen. Det är så jag vill ha min popmusik.
Jag tror det bara handlar om att det är 3 snubbar (varav en heter Kuk i förnamn) som har skrivit den.