Peter Greenaway-sommaren fortsätter med "The Belly of an Architect" som jag såg häromdagen. Den var bra. Fast inte riktigt så bra som "Tecknarens kontrakt" - dels för att Brian Dennehey som gjorde huvudrollen var den enda riktigt bra skådespelaren (känns som Greenaway inte är lika bra på personregi som manus och foto), dels för att filmens sista tio minuter kändes lite väl självmedvetet arty, kryddade med härlig symbolik osv. Sånt kan skapa lite distans.

Men skit samma, det var ändå en väldigt bra film. Rolig - Greeny är så bra på att skriva rolig dialog. Och så är det soft med allt frosseri i Bra Konst och Bra Arkitektur - det stjäl inte fokus från dramat, som ju är väldigt mänskligt och realistiskt, det är en historia om kärlekskris och dödsångest. En fin scen är den som bilden här ovan är tagen ifrån. Brian Dennehey blir förhörd av polisen i Rom en vacker morgon, och han bryr sig inte så mycket om någonting längre eftersom han väntar på att dö. Hans avslappnade ansikte är i närbild när han svarar på frågorna, och det är som han har dött och står vid porten till himlen och går igenom de formaliteter som den processen kräver.

- Namn?

- Stourley Kracklite.

- Ålder?

- 55.

- Bostadsadress?

- Rom.

- Gift?

- Ja.

- Barn?

- ..... Ja.

- Yrke?

- Arkitekt.

- Tack, det var allt.

- Var det allt? säger Kracklite förvånad.

- Ja, säger polisen som vi inte ser i bild.

Och så ler Kracklite lite och gör en "hm"-skrockning. Och tittar upp mot himlen. Han är i Rom, världens vackraste stad. Så det är alltså så här det går till när man dör, kanske han tänker.