Jag vill tro att mina biorapporter inte är helt meningslösa för er. En bra film som man blir tipsad om kollar man ju upp.

De senaste veckorna har jag sett två filmer på cinemateket. Först "Clash by night", en Fritz Lang-film från hans amerikanska period, med Barbara Stanwyck och Marilyn Monroe. Den var bra, ett triangeldrama om egoism, moral och otrohet. Slutet var hoppingivande utan att kännas tillrättalagt, sånt gillar jag: ett happy ending som inte ljuger för en. Början var också väldigt intressant, en lång nästan dokumentär sekvens där alla led i fiskeriarbetet visas (handlingen utspelar sig i en fiskeby). Filmen bygger på en pjäs (av någon dude som heter Clifford Odets) och det märks ganska mycket att det är filmatiserad teater... jag har alltid irriterat mig så mycket på sånt ("vilket slöseri att inte göra Ren Film" yada yada), men nu börjar jag tänka såhär istället: om inte Fritz Lang hade gjort en film av den här starka historien, så hade jag aldrig sett den. Film är ett mycket mer statiskt och konkret medium än teateruppsättningar (det är därför som filmer liksom skrifter är grundlagsskyddade, men konstutställningar och teateruppsättningar inte är det), de finns kvar, man kan gå tillbaka till dem, nya generationer kan lätt hitta till dem. Att se sextio år gamla Clifford Odets-pjäser på en svensk scen (eller någon scen) är inte så himla vanligt. Så, jag väljer att inte irriteras av den narrativa bundenheten. After all, man gillar ju en bra story.

Marilyn Monroe tar en bärs i Clash by Night

Igår såg jag Hitchcocks "Marnie", den sista av hans klassiska filmer (den sista som hade musik av Bernard Herrmann, en iskall blondin i huvudrollen, och Hitchocks trogna fotografer och klippare i crewet) och en av hans mest utskällda. Tippi Hedren i huvudrollen var faktiskt förvånansvärt bra, jag minns henne som så tråkig i "Fåglarna", här spelade hon faktiskt väldigt nyanserat och trovärdigt. Synd bara att manuset lämnade en del att önska, det var ganska mycket cheesy hobby-freudianismer och vissa saker fick aldrig sin förklaring (efter upplösningen i slutet fattar man ändå inte varför Marnies mamma varit så kärlekslös). Och den manliga huvudpersonen (Sean Connery!) var ganska vidrig, körde med en sjuk kärleksutpressning som fick sitt klimax när han med våld drog av badrocken från sin tilltvingade hustru med fobi för sex. Jag vände mig bort av äckel. I resten av filmen höll han sig på mattan och var bara lite casual bonus pater familias-självgod på ett rätt störigt och osympatiskt sätt.

Men det var en ganska intressant film om man jämför den med "Vertigo" som Hitchcock gjorde några år tidigare. Mycket var samma stoff (mardrömmar, ångest, hopplöshet, fatalism, en snygg man som vill rädda den plågade kvinnan - och musiken var ibland pinsamt lik), men i den här historien hade tjejen psykiska problem på riktigt, det var inte en diaboliskt uttänkt bluff. Överlag var det här mer nedtonat och realistiskt (även om historien var rätt osannolik), och i vissa scener, som till exempel den i början när Marnie hälsar på hemma hos sin mamma, blev det faktiskt väldigt bra, man imponeras av Hitchcock som annars vill underhålla varenda sekund. Jag gillade också att det var så mycket hästar (Marnie hatar män men gillar hästar), jaktscenen i slutet när Marnie får spel och bara drar därifrån och galopperar iväg över det fantastiska landskapet, den var härlig. Förresten, Tippi Hedren är sjukt lik Reese Witherspoon, se filmen om ni inte tror mig. Eller, se den i vilket fall som helst.

Tippi Hedren ska skjuta sin skadade häst, jobbig scen.

PS eftersom det av någon anledning blivit tradition att jag håller er underrättade om mina Digfi-texter så kommer här en länk till min recension av Joel Almes skiva: http://www.digfi.com/default.aspx?id=11755