upp till what?

Publicerat i: recension
image154
Du måste skämta! Skulle SVT:s "Upp till kamp" vara bra? Jag såg inte de två första avsnitten när de gick men hyllningskören (från alla från den svårflörtade Johan Croneman i DN till "Vågen" i P1) var bedövande. Jag hade en föraning om att det skulle vara lite kefft - hallå, Peter Birro skrev manus! - men å andra sidan var det ju Mikael Marcimain som regisserade, älskade hans "Lasermannen". Så jag ville se det innan jag avfärdade det, och jag väntade mig till och med att få ångra mina fördomar och kapitulera inför ett riktigt bra tv-drama när jag började kolla på SVT:s hemsida igår.

Men shit!!!

Så JÄVLA kasst. Alltså Peter Birro! Are you for real? Hur kan han få gå lös på gator och torg? Hur kan han få ha arbetstillstånd, hur kan han få soc, hur kan han få uppehållstillstånd? Han är ju så himla fucked. Såna klyschor, det är helt sjukt, de får bara passera. Jag vet inte var jag ska börja. Men rockrebellen Tommy är en ganska vidrig karaktär. Och såna får väl finnas, men det sjuka är att han utmålas som hjälte, "fuck the system" liksom. Så himla pinsamt. Han dricker öl på arbetstid och blir ivägschasad av den gamla chefen som ropar "jävla mods!" efter honom. När polisen inte låter ungdomarna komma in på rockstället The Cue Club blir det upplopp, alla springer för livet, fast Tommy hinner smita in i en gränd och hångla lite med Den Snygga Tjejen såklart, sen ut igen och få spö. Dagen efter säger han (det här var så korkat att jag var tvungen att skriva upp det): "Det är det enda de kan. Slå batonger i huvudet på folk som drömmer." Alltså can you believe it?

Biografisk tolkning: det är till 100% en självgod fantasi från den självutnämnda outsidern Peter Birro. "Vänta nu" säger ni, "du sa att man inte ska göra biografiska tolkningar". Jo jag håller med, problemet är bara att Peter Birro är så himla obegåvad att han inte kan skildra något med subtilitet, hans egen personlighet läcker över hela tiden, hans poänger är billiga och övertydliga och det finns aldrig någon tvekan om var författaren står. Med andra ord, han är för korkad för att platsa in i "inga biografiska tolkningar"-klubben. Jag tar hans medlemskort och - ritsch! - river sönder det. Get out of here, you bum.

Hur kan en sån här serie få bra kritik? Är folk så distanslösa i sin 68-rörelse-nostalgi? Hur kan de köpa det, hur kan de svälja det? Varför är det bara stereotyper som "arbetargrabben som gillar rock", "snygga studenttjejen som börjar intressera sig för politik", "överklasskillen som längtar till något annat", "skalliga FNL-ledaren utan humor men med megafon" som skildras? Vad sägs om att inte göra det så himla lätt för sig? Hur var åren 1966-1976 för exempelvis killen som utbildar sig till att bli polis, politikern som väcker feministiska frågor eller chilenaren som inte får använda sin universitetsexamen? Och alla fula ungdomar, alla som inte var inne, alla som inte var med och såg Jimi Hendrix, alla som verkligen var outsiders? För allt det andra vet vi ju. Det är så himla uttjatat. "Upp till kamp"s grundidé är ju "vi har ett scoop - visste ni att folk tyckte att det var tufft med rock på 60-talet?". Jo tack, vi visste.

Sjukast av allt är ändå när Strindbergälskaren Birro skriver in en scen från en föreläsning i litteraturvetenskap. Den Mossiga Läraren säger "Som alla vet så var Strindberg en kvinnohatare och En Dåres Försvarstal är ett av de tydligaste exemplen på hans misogyni". Då räcker Den Snygga Tjejen upp handen och säger: "jag håller inte med. Strindberg hatade inte kvinnor. Han var mitt uppe i sin skilsmässa när han skrev En Dåres Försvarstal, det finns där hela tiden mellan raderna, han drivs av en smärta." Fattar ni? Alltså I'm speechless. Peter Birro tror att a) han är den enda som "förstår" Strindberg, b) Strindberg är Gud och kan inte ha några fel och därmed inte vara kvinnohatare, samt c) att säga att han inte var kvinnohatare var VERKLIGEN att gå emot konsensus på 60-talet.

Den enda som är bra är regin. Faktiskt, den är känslig och fotot är jättebra, allt stämmer. Tills de börjar prata. Mot ett Peter Birro-manus hjälper inte den bästa regissören i världen.
#1 - - jakob:

haha, nu gjorde du mig plötsligt intresserad av att se programmet.. det kanske inte var ditt syfte, men bra skrivet, jag älskar ilskan.

#2 - - Anonym:

allvarligt talat. birro är för obegåvad för att slippa undan den biografiska tolkningen? men tolkning är väl ändå till för dig själv? jag menar: såga upp till kamp för all del, såga manuset (som verkligen har sina svagheter), men varför inte göra det på samma premisser som goethe eller jay-z? så här: du klagar på den biografiska tolkningen. men det är det enda besticket du verkar ha i lådan.

#3 - - Henrik:

Det roligaste är ju alla gamla proggare som numera sitter i maktpositioner innom media some skriver rubiker typ "Precis Så Var Det".
Som om det var någon slags massrörelse somm innefattade alla som var yngre än 30.

#4 - - Woody:

Unbderbart! Din vrede gör att du skriver jättebra, vilket flyt, vilken drive, vilken glöd!
MEN - måste du vara så stygg mot Peter Birro? Jag tänker på hans ledsna ögon när han satt i teve-soffan. Jag klarar inte att se dem bli ännu ledsnare.
Svårt att göra något bra av den underbara 68-tiden. Allt var möjligt, och det fanns så mycket kärlek, så mycket tolerans! Man gick genom stan vid tretiden på majnatten och träffade några trevliga människor i Kungsan, en hade en fiollåda med sig och bjöd på hembakade linsbullar - linsbullar var jätteexotiskt och nytt...
Svårt, men inte omöjligt.
Strindberg kvinnohatare? Läs Giftas, han var fullständigt galen i kvinnor.

#5 - - max:

Klart som spad att Tommy e pinsam, jag tycker knappast han utmålas som hjälte. Förutom att upp till kamp är trille med oengagerande karaktärer och att man sett allt förut tycker jag det är en rätt hyfsad serie. Och ja, att Birro lägger in sina egna åsikter om Strinberg är sjukt fattigt.

#6 - - max:

Fast mi förlåtande attityd kan ha att göra med att jag nyligen sett "Hata Göteborg", "Säg att du älskar mig" och "Darling"

#7 - - h:

haha. härlig text. vet inte om jag håller med om dina poänger, men fin text ändå.

#8 - - CM:

Tack, du bekräftade exakt den känslan som gjort att jag inte sett skitet. Förresten, varför får någonting som kommer från/handlar om göteborg överhuvudtaget någon uppmärksamhet?

#9 - - Henrik:

CM: 40talist-köttberget letar fortfarande efter nått lika livsförändrande som Albert och Herbert?

#10 - - it's my bestick in a box:

Håkan, din anonyma dissare: såhär är det med biografiska tolkningar. Man undviker att göra dem för att det är att göra det för lätt för sig. Typ "Werther och Goethe är inte samma person, det är att göra det för lätt för sig, som om Goethe inte var tillräckligt begåvad för att kunna skildra något annat än sitt eget liv". Okej? Och samma sak med 50 Cent eller whatever. Men med Peter Birro är det så att han anstränger sig för lite för att skildra något annat än det som är en del av hans egen personlighet. Om P. Birro är en arbetarklassromantiker, en rebellromantiker, en rockromantiker och en gbg-romantiker (samt strindbergfantatiker), hur ska man då se på ett manus som har lite olika karaktärer men där en av huvudkaraktärerna RÅKAR vara götebörsk arbetarson, "rebell", rockmusiker och en lika stor casanova som Ååågust? Hm, finns det något som pekar på att Birro identifierar sig mer med honom än med överklasskillen som gör lumpen för att pappa vill det (inte för att han inte skildras sympatisk, men ändå)? Finns det något som föranleder en biografisk tolkning av denna "Tommy"? Du kanske inte tycker det, men jag tycker att det är pinsamt uppenbart. Birro skriver in sig själv i 68-rörelsen - "så här hade jag gjort om jag varit ung då" - genom att uppfinna den här keffa killen. "Men du kanske har fel, kanske är Tommy inte alls någon hjälte, kanske skrattar Birro åt honom?" kanske du säger. Like hell no. För det första skrattar aldrig Peter Birro (möjligtvis skrockar han lite, så att han måste torka bort ölskummet från mustaschen). För det andra är han en sån dålig författare att han delar upp karaktärer i "goda" och "onda", och oavsett om Tommy är en vinnare eller en förlorare så är han en god människa, han är den som "har hjärta". Vilket är något som en "kostymnisse" aldrig kommer vara förmögen att ha. You got the money, I got the soul...

#11 - - Anonym:

for the record: my name is not håkan.
ponera att manusförfattaren till "upp till kamp" var anonym? är serien fortfarande dålig? har manuset fortfarande sina brister? ett sånt tankeexperiment är kanske omöjligt, kanske inte, men man bör ändå försöka, för, du säger det själv, annars gör man det för lätt för sig.
att värdera kultur efter upphovsmannens position följer ju onekligen det postmoderna standaret, men fy fan, det är ju så jävla tråkigt. "bergman var från överklassen!", vem bryr sig?

#12 - - Martin:

Tack!
Såg avsnitt 2 av Upp till kamp igår. Är fortfarande lika frustrerad? Varför gick jag på hypen? Hur Hammarby kan en serie bli? Varför är De vilseledda så många?
Tommy berättar om sin vistelse i USA:
"Jag har sett Ginsbergs kuk!"
Hahaha på så många plan! På samma sätt som Arbetarklassens sista hjältar (där hjälten bl.a. var Janne Halldorf om jag inte minns fel) är allt så jävla gubbromantiskt! Repliken "Innan jag hörde Dylan kunde jag inte andas" lär ju för övrigt yttras i samtliga avsnitt så att vi inte ska missa poängen
En av huvudkaraktärerna yttrar följande replik i en föreläsningssal: "Vi borde göra som i Stockholm och Paris, ta makten över vår egen utbildning". Ok vi hajjar! Den här typen av repliker (som den efter upploppet med "batonger och drömmar") är ju inte sanna! Manus är en ursäkt för att plocka billiga poänger och klarar inte av att vara tidsskildrare utan att lämna tittaren totalt oengagerad. Hur ska jag possibly kunna bry mig om kärlekshistorien när allt det här står ivägen?
- Samma karaktär lite senare: "Jag har bestämt mig för att hoppa av min kurs i Sociologi"
Det är sååååååååååååååååååååååååååååå osubtilt och styltigt! Va fan, måste hon säga till sin bästa kompis att hon ska hoppa av sin kurs i SOCIOLOGI? Säger man inte typ att jag tror att jag ska hoppa av kursen? Det finns mängder av liknande exempel där information till tittaren förmedlas på ett otroligt klumpigt sätt. Elegant är det inte, All about eve it ain't!

#13 - - N:

Sure as hell ain't!

#14 - - ok du som inte heter håkan:

Vänta nu: skulle manuset bli BRA bara för att författaren var anonym? Tror du jag är kritisk enbart för att jag inte gillar Peter Birro? Vad är hönan och vad ägget? Jag är kritisk mot Birro JUST FÖR ATT han gör sånt här crap. Hade det varit någon annan så hade jag varit lika kritisk mot den personen. Fast jag hade kanske tänkt "Sa han verkligen att han pissat i kors med Allan Ginsberg? Herregud, vem har skrivit det här? Peter Birro eller?".

#15 - - Håkan:

... men till sist tänker man i alla fall "Tänk om den är bra? Det är ju så många som säger att den här gången är det annorlunda, den här gången lyckas svensk TV göra nåt som inte är patetiskt." Då läste jag det här.
Det måste alltid vara 1972 i det här landet. Håller folk på att glömma 68? Å nej, det får inte ske! Fort, sätt in en teveserie som garanterar att nostalgin fortsätter, att vi inte tänker på nåt annat än 68, att vi inte kan föreställa oss några andra alternativ.

#16 - - CM:

Fan vad jag önskar att någon i sverige tar efter sarkozy och lovar att en gång för alla göra upp med de jävla 68:orna. Svt och SR skulle vara två lämpliga platser att starta upprensningen på.

#17 - - rib:

I love the hate!

#18 - - Don D.:

Basking in it.

#19 - - håkan s:

haha, nicholas. faktum är att jag var "h" ovan. förstår din mistänksamhet dock.

#20 - - Nicholas:

You're fucking with my head, alla konstiga människor med namn som (eventuellt) börjar på H.

#21 - - Jag heter kanske OCKSÅ håkan:

vem vet men jag håller bara m jakob som är först ovan. du är en av dem som får mig att vilja se skitn. för jag har inte sett den just för att jag trott att den är som du säger, åså läste jag kaxmierska fan sikta tangent men iaf och hon sa också saker som fick mig att vilja dö av skam utan att ens ha sett det. så jag kanske borde se. vtnt.

#22 - - gwit:

nja, alltså jag är lika skeptisk mot 68-människornas entusiasm som the next guy, men jag tror du skjuter lite över målet här. den styltiga dialogen är väl ändå ett medvetet val tänkt att spegla tidsandan (den naiva entusiasmen, den fyrkantiga retoriken etc) på samma sätt som fotot gör det.
valet av huvudkaraktärer är också rätt naturligt, det var ju de här områdena som drev tidsrörelsen. visst hade det kunnat ge en intressantare bild om händelserna speglats indirekt genom typ såna karakatärer du föreslår. men det är knappast birro personen att göra så det finns liksom inte med på kartan för vilka förväntningar man kunnat ha o vilka brister som är relevanta att diskutera.
det som sänker serien och gör att den inte heller kan betraktas som välgjord, yxigt tidstrogen och underhållande är givetvis kvinnokampens frånvaro. vilket är lite rörande på ett tragikomiskt sätt, för birro lär ju antagligen inte medvetet valt att inte skildra det, utan snarare bara inte tänkt på det.
sen har jag det rätt jobbigt med musiken också, tommy and the heartbreakers låter exakt som mando diao, och eftersom det mesta av soundtracket är gjort av mattias bärjed låter ofta stämningsmusiken som gamla TSOOL-ballader. uh.

#23 - - Viita:

Fan vad bra, spot on.

#24 - - X-ray (H):

Men varför romantisera en tid 40 år tillbaka? Situationen är densamma idag ( "Samma fascister här som där!" - slagord som skanderades i demonstrationstågen). Det är bara att börja rulla snöbollen: 1. protestera 2. inte kröka rygg 3. ställa upp solidariskt. Resultatet blir unvincible.
(Och därför har Johan Kling gjort något bättre med "Darling", startat i nutiden. Även om musiken där är förfärlig, passar inte alls till bilderna.)

#25 - - m:

Håller med om att musiken i Darling är avskyvärd

#26 - - Nicholas:

Sämsta användning av musik i film NÅGONSIN måste ändå vara Martin "jag har koll, jag har hängt med The Band" Scorceses "Bring out the dead". I en extremt deppig film där Nicolas Cage är ambulansföraren som ser oändligt mycket misär i New York-natten slänger Marty, i en dramatisk och viktig uttryckningsscen, på R.E.M.s "What the frequency, Kenneth?". Liksom... va?!

#27 - - E:

Visst, "Upp till kamp" är väldigt upphaussat och kan inte riktigt leva upp till förväntningarna. Men jag tycker ändå att Mattias Bärjeds musik får anses vara ovanligt bra. Med tanke på att svenskt TV-soundtrack i vanliga fall brukar handla om Kjell Sundvallsk gillestugeblues känns Bärjeds tramporglar och knaster väldigt upplyftande.

#28 - - Nicholas:

Fast är det han som skrivit de keffa rocklåtarna som Tommy & The Heartbreakers framför? "We want you"? I så fall förtjänar han att brinna i helvetet, oavsett hur fina de instrumentala gitarrlåtarna är.

#29 - - gustav:

marry me!

#30 - - Slacker:

I synnerhet är det en aaaning grabbigt ? fast det säger nog mer om Birro än om 60-talet... Jag led mig igenom klyschorna i första delen och sen blev det inget mer.

#31 - - Isabel:

googlade "biografisk tolkning" och fick upp den här som tredje träff från toppen. läste om den och alltså åh, vilken jävla bra text det här är!! blir helt warm and fuzzy.