Exempelvis var det många som gillade The Who när de kom för att de var "mods", lite smartare, lite coolare, lite mer estetiskt medvetna, sa att de gillade R&B och inte Beatles. Så folk köpte skiten och nu, än idag, har The Who någon sorts konstig status som ett bra band. Trots att de är typ sämst i världen och var det redan då. Vem är The Who liksom? Who? The who?
På samma sätt är det lätt att hata The Arcade Fire av fel anledning. Här är kontexten: de gör arenarock som är lite smartare, lite snyggare, lite mer välorkestrerad än vanlig arenarock. De är Bandet som alla har väntat på så förtvivlat. Deras debutalbum hyllades av vidriga Pitchfork. David Bowie namedroppar dem och känner sig hipp. De är skamlöst gothiga och döper ett album till "Funeral" och har illustrationer på sitt skivomslag som för tankarna till Smashing Punpkins "Mellon Collie and the Infinite Sadness" (förlåt Anakin...) eller Neutral Milk Hotels "In the aeroplane over the sea" (iofs inte en dålig skiva), ni vet sån där gammeldags psykedelisk konst som ser ut som barnhallucinationer från 1800-talet. En övertydlig estetik. Och de exploaterar den symboliska kraften som finns i kyrkan, genom att typ spela live i en kyrka eller döpa sitt andra album till "Neon Bible", de gör det lätt för sig. Lättköpt dramatik. Osubtilt. Arenarock i en förrädisk kostym. Och alla medelålders rockjournalister älskar dem.
Klart att man hatar The Arcade Fire.
Men eftersom jag inte vill vara en idiot bestämde jag mig för att lyssna på dem ändå, av vetenskapliga skäl så att säga. Så att jag hade kött på benen nästa gång jag slentriandissar dem.
Och guess what? Jag gillar faktiskt "Neon Bible". Det är en bra skiva! Fina melodier, starka ackordföljder, härliga körer, ÄKTA dramatik, desperationen blåser friskt i håret, allt är inte gothigt mörkt utan snarare märkligt ljust, nästan oroväckande ljust. Låtarna är som långdistansmissiler som flyger fram, kilometer efter kilometer, oundvikligt på väg mot sina mål. "Ne-on-bi-(ble)" sjunger Bono (eller vad han heter), så lugnt och fint som han kan, inte manierat och tramsigt. Och den bästa låten, "The Well and the Lighthouse", har en avslutande refräng som är så vacker att man aldrig vill att den ska ta slut. Det är bra musik. Lite samma känsla som Electrelane när de är som bäst, fast med ett fegare och mer lättsmält uttryck. Men nevertheless - det är en bra popskiva.
Andres Lokko dissar givetvis The Aracade Fire. Men lita inte för mycket på honom när han snackar om rock. Häromveckan hyllade han ju Joy Division i en hel krönika (m-o-s-s-i-g-t!) och skrev klyschor som "de gör musik inte för att de vill det, utan för att de måste". Whatever A-Lo. Kan man lyssna på Joy Division (det kan iofs inte jag, jag hatar den jävla "Love will tear us apart") så kan man lyssna på The Arcade Fire. Och det finns ju fler sätt för konst att vara livsbejakande på än genom att handla om sex, dans eller politik, så nog finns det plats för sån här musik också.
Alltså, jag laddade ner Neon Bible när den kom och när jag lyssnat igenom skivan kom jag inte ihåg en enda melodi eller textrad. Så otroligt intetsägande MOR att de bara kan vara från Kanada.