Jason, Nathalie och Wes.

OK igår blev jag starstruck på riktigt. Var på filmfestival-festen på Spybar och vem hängde i en soffgrupp omgiven av en massa tjejer om inte Wes Anderson och Jason Schwartzman! Wow alltså. Funderar på att gå och se "The Darjeeling Limited" för andra gången ikväll, jag gillar den jättemycket. Wes Anderson ska vara där också och bli intervjuad eller nåt.

Idag intervjuar Andres Lokko Wes Anderson i SvD. Som Caroline påpekade snackar han typ bara om mode. Tråkigt. Det är en sån populärkulturjournalistisk markering, att man "bryr sig på riktigt", om man initierat kommenterar vad the interviewee har på sig. Jag tycker det är fånigt (minns en ofrivilligt komisk intervju med Death Cab For Cutie-mannen i Sonic där journalisten allvarligt skrev typ "han har på sig en t-shirt... han har på sig jeans... han ser lite rufsig ut i håret..." alltså - han är en amerikansk indie-man som inte bryr sig ett skit om hur han ser ut!). Jag är intresserad av Wes Andersons syn på familjerelationer, och på hans Tintin-aktiga pojkrumsromantik - inte hur korta ärmar hans kavajer har. Fast det är klart, kläderna i The Darjeeling Limited är väldigt snygga. Man blir nästan provocerad av de tre bröderna som är huvudkaraktärer - kan man vara så lyckad, liksom? Så välklädd, så rik, så cool, så mogen och känslig, och ändå så quirky och nördig? Uppenbarligen är Wes Anderson själv beviset på att man faktiskt kan det. Han har en lägenhet i New York och en lägenhet i Paris. Han försörjer sig på sin konst. Fy fan vad avundsjuk man blir.

Men det här med mode alltså. Det finns två tabun inom populärkultursjournalistik, två saker man absolut inte får tycka. Det ena handlar om äkthet - om man anser att det finns en skillnad mellan äkta och oäkta och att det är bättre med saker som är äkta, då är man körd, man är förlegad. Fast jag tycker fan att det finns äkthet och att det är värt något. Jag snackar inte om "ärlighet", det är en helt annan sak. Men det finns äkta kvalitet, det finns konstnärligt djup, det finns saker som inte bara är coola eller nya eller roliga (och det finns saker som är coola och nya och roliga OCH är äkta bra). Till exempel så är Jason Schwartsmans musik - han kallar sig för Coconut Records och gav ut en skiva tidigare i år - trevlig men oändligt mycket mindre intressant än de superba gamla poplåtar som Wes Anderson insisterar på att fylla sina soundtrack med. Det andra tabut (tabuet?) handlar om mode. Man får inte säga att mode är ytligt. Mode är, enligt hipster-konsensus, extremt viktigt och säger allt om din själ och identitet och bla bla bla. Men ärligt - mode är fan ytligt. Det handlar om kläder. Kläder är trevligt, skönhet är härligt, men that's about it. Det är INTE lika fett som musik och litteratur och film och konst, det kan ni aldrig lura i mig. There, I said it. (Fan, nu sumpade jag nyss mina chanser att någonsin få skriva för Rodeo.)