Ryska Baletten, 1923

Kalla mig kulturkonservativ. Men den här veckan har jag sett uppsättningar av både Tjechovs "Körsbärsträdgården" och Stravinskijs "Våroffer", och jag njöt av varje minut. (Jag såg för övrigt på den extremt gothiga Schlagerfestivalen igår också. Folklighetspoäng!)

Jag vet inte om det är en fördel eller en nackdel att ha läst en pjäs innan man ser den. Fast jag vill nog tänka att det är en fördel. Det var rätt gött att veta vad som hände på scenen, man hör ju knappt alla toklånga ryska namn när folk tilltalar varandra. Jag slogs av att Malmö Dramatiska Teater inte hade gjort något försök att modernisera pjäsen - det här var Ryssland under 1900-talets första stapplande steg och inget annat - och det är kanske inte så kreativt, men å andra sidan hade det nog blivit krystat om man försökt applicera storyn (där slaveriets avskaffande är en färsk grej) på Sverige 2007. Eller? Bra var det i alla fall, speciellt sista akten som hade två klara höjdpunkter: dialogen mellan studenten Petja och godsägarinnan Andrejevna Ranevskaja där hon läxar upp honom - hur fan kan du döma mig, vad vet du om livet? - och Lopachins monolog i slutet när han har köpt körsbärsträdgården och är helt hög på klassresa och revansch. Annars tycker jag att det var lite väl mycket buskis ibland. Men, äh, det behövdes väl lite skratt också. Jag är så old school som vill ha mina ryssar skäggiga och allvarliga.

Våroffer såg jag idag. Shit vad bra den var. Koreografen Angelin Precolaj hade tagit sin (uppenbarligen) hyllade Berlinuppsättning till Malmö, och det är jag tacksam för. Inledningen var briljant och gjorde att man satt på helspänn hela tiden, precis som i Hitchcocks "Repet". Här fick man se sex tuffa killar sitta på en gräskulle och passivt hotfullt glo på en tjej som var vänd mot publiken. Sen kom fem andra tjejer in. Alla hade korta kjolar och små linnen. Musiken hade fortfarande inte börjat. De sex tjejerna hasar ner sina trosor till anklarna. Så jävla obehagligt, det är våldtäkt i luften. Efter det börjar basunen spela det fina och oskuldsfulla temat och tjejerna börjar dansa, med trosorna nere, och till slut dansas trosorna bort - och då reser sig killarna och börjar dansa de med, börjar jaga tjejerna, först lekfullt, sedan på dödligt allvar. Makt, våld och sexualitet och musik som hela tiden ökar i intensitet och piskar upp stämningen - det var otroligt bra.

Efter att tjejerna blivit våldtagna (eller låtit sig bli förförda, det beror på hur man ser det) så händer något ännu läbbigare: fem av de sex tjejerna ansluter sig till de aggressiva killarnas gäng och vänder sig mot den sista tjejen, huvudpersonen, offret. Det bildas en ring runt henne, hon försöker ta sig ur men kastas tillbaka mot mitten om och om igen. Hennes kläder slits av, plagg efter plagg, till slut är hon helt naken. Det är som Jesus på väg till sitt kors, förnedringen kokar. Så plötsligt, som i ren desperation, börjar hon dansa. Mer och mer intensivt, mer och mer primitivt. De andra tjejerna och killarna saktar ner sina rörelser, till slut blir de helt orörliga. Det är som om tiden fryser - tjejen dör, och det som egentligen sker över en sekund tar flera minuter för henne, lidandet tänjs ut, dansas ut. Allt ljus är på henne och hennes nakna kropp. Till slut är hon klar. Hon står upp och andas häftigt. Så lägger hon sig ner och somnar, dör, och föreställningen är över.

Fantastiskt. Men kanske jag är knäpp som bara tänker på våldtäkt? Kanske handlar det om ungdom och sexualitet mer allmänt, kanske är "offret" inte ett offer, kanske var det jag uppfattade som dödskonvulsioner snarare en ursinnig attack mot plågoandarna. Kanske dog hon inte på slutet, hon kanske levde och hade fått sin hämnd, och somnade fridfullt efteråt. Jag vet inte. Men jag upplevde det ändå mest som att det var våldtäkt - och framförallt, unga killar som våldtar unga tjejer - som var det huvudsakliga temat. Musiken var skitbra (Stravinskij är så rytmisk!), dansen var extremt snygg (de blandade klassiskt akrobatiska moves med stela "do the robot"-grejer då och då), och "storyn" var, hur man än väljer att tolka den, dramaturgiskt klockren. Som en pistol som inledningsvis laddas och avslutningsvis avfyras. Det var riktigt bra, alltihop.