das leben der anderen

Publicerat i: Allmänt
image82
Såg "De andras liv" igår. Den var fantastiskt bra. Manuset, skådespelarna, den Hitchcock-perfekta obehagskänslan, den oundvikliga men ändå oväntade tragedin... bra, bra, bra. Intressant också att bygga en film på Lenin-citatet "Jag kan inte lyssna på [Beethovens pianosonat] 'Apassionatan', för om jag gör det kan jag inte genomföra revolutionen". Filmen är ju egentligen en väldigt romantisk saga om die Kunst som alltid segrar över die Kälte, der Mensch som segrar över die Disziplin... (Haha, önskar att jag kunde tyska.)

Gud vad jag älskar filmer (jag har säkert sagt det här tidigare) som är 100% FILM, som inte hade kunnat vara något annat, inte en bok eller en pjäs. Utan en film som utnyttjar tid och tystnad, dagsljus och ansiktsuttryck. Det här var en sån film. Och Ulrich Mühe spelade otroligt bra, det var en njutning i sig. Om jag ska säga något kritiskt så är det väl att slutscenen, alltså de allra sista sekunderna, kanske var lite cheesy. Men jag kan å andra sidan inte komma på ett bättre sätt att avsluta historien. Det var en väldigt bra film helt enkelt.
#1 - - CM:

Fantastisk film, och det sager jag inte ofta.

#2 - - Annika:

Det gör du sannerligen inte! Jag glömde att säga att jag gillade Ulrich Mühes sidekick, den andra avlyssnaren alltså. Han var som en tysk Jack Black. Sen hade Stasi väldigt snygga skinnjackor, det var lite Donnie Brasco över det hela.

#3 - - J:

Men musiken, den kletade alldeles förfärligt. och sista scenerna. den skulle sluta där Ulrich slickar brev och hör på radio att muren faller.

#4 - - Annika:

Ja, eller bara när han förlorade sitt jobb. Kanske borde slutscenen ha varit första dagen på kuvertavdelningen? Murens fall ger liksom en ofrivillig vändning på hela historien, det är en sak som är utom manusförfattarens kontroll.

#5 - - Hej överskattad film!:

Alltså, jag tycker mest att filmen är väldigt billig och uppenbar. Finns liksom minimalt utrymme för tolkning eller egna tankar - man kan gå ut från salongen, skaka på huvudet och säga "tänk så hemskt det var i DDR, och tänk så bra vi har det här", men sen tar det liksom slut. Och alla epilogerna är ju en annan invändning, som några redan påpekat. Die Kunst? Eh. Jo, jag kan iofs gå med på att Mühe är väldigt bra på att se stel och känslomässigt död ut, men att han väcks upp och blir en mänsklig människa igen efter att ha kollat in en snygg teaterbrud är ju också en ganska saftig klyscha. Påminner om hela romcom-grejen med stel & inbunden snubbe som träffar helcrazy tjej som vänder upp & ner på hans värld, blir kär och blommar ut som människa. Gäsp.