(DÄR har vi en keff filmtitel!) Igår utforskade jag två olika sidor av Malmö. En kompis till en kompis spelade i ett indieband som spelade på Café Barbro så vi gick dit, det var typ fyra band som spelade och alla var riktigt stankin' kassa. Indie alltså. DIY, Daniel Johnston-modellen och hela den här tillåtande, demokratiska kulturen - är det bra eller dåligt? Det är nog bra för upphovsmakarna - tack vare möjligheten att spela i ett band kan man få ragg även om man är ful och obegåvad - men för publiken? Ska man behöva stå ut med deppiga gittarlåtar på en lördagkväll? Alternativt glättig upptemposkit med trumpet? Mein Gott. Men jag kanske är fel målgrupp. Vissa kanske skulle hylla såna här amatörkvällar och babbla om "indiekulturens kärna" and whatnot. För min egen del vill jag bara ha indie som har legat i karantän ett antal år och slipat sitt uttryck, blivit bättre på att skriva låtar osv. Att indie ska vara "indie" har helt enkelt inget egenvärde för mig.
För att styra kvällen i rätt riktning gick vi vidare till Skånes Ljudpark på Inkonst. Det var betydligt trevligare. Det var ett tag sen jag hörde Johanna Olofsson spela skivor, men hon är alltid lika pålitlig. Höjdpunkten var när hon mixade Jay-Z:s röst från "99 problems" med den monumentala retroburgaren "How long do I have to wait for you?" med Sharon Jones & The Dap Kings. Men sen växlade hon ner tempot lite väl snabbt, och efter de furiösa funkrytmerna kändes det lite b med subtil instrumental disco i lugnt tempo. Ett tag senare spelade Lil' Dragon - namnet till trots ingen New Orleans-rappare, utan den göteborgska sångerskan från Koop som har ett soloprojekt. Det var något så otidsenligt som jazzdimmig triphop - ett riktigt sömnpiller med andra ord, trots att det var kompetent utfört.
Triphop alltså. Kommer det någonsin bli coolt igen? 15-årsregeln gäller ju för alla trender (1986 var the shit 2001, 1991 var the shit 2006), så kanske kommer alla hylla Tricky och dåligt knark år 2010. Indeed, TV4 har redan använt Trickys "Overcome" i trailern för det där spökprogrammet. Och på en förfest för några veckor sedan letade Petter frenetsikt på nätet efter Nightmares on Wax. Men jag vete fan alltså... det är nog svårt att skapa en retrovåg av något som det inte gick att dansa till från första början.
Jag tror du är fel på det; det är big beat som kommer att leda 1995-revivalen 2010. det har t.o.m. redan börjat - jag hörde johanna olofsson spela ceasefires trickshot på metro i september. en wall of sound-burgare if ever there was one.
men trip hop...det låter ju verkligen sjukt jävla daterat idag. av misstag hade jag portisheads första på datorn ett tag, men var tvungen att ta bort det för det var så jävla kasst, och av någon anledning ALLTID kom upp när jag satte iTunes på shuffle.