(Fuck it, Sydsvenskan svarar inte så jag lägger upp texten här igen. Skrev det i måndags.)
Såhär är det med gubbrock: den finns där. Du måste förhålla dig till den, vare sig du vill eller inte. Är det inte lika bra då att gå in för det, möta besten öga mot öga, så har man det gjort? Doppa huvudet i gubbrockens dopfunt så att man kan lämna kyrkan med hedern i behåll?
Jag har ett tips. Köp en Bob Dylan-skiva i månaden i ett år, sen räcker det. Efter det har du både upptäckt, förälskat dig i och tröttnat på gubbrock, och det är så det ska vara. Bob Dylan är, eller snarare var, the shit. Kolla upp de här tolv skivorna - men en i taget! - så behöver du aldrig stå och fingra på den där Crosby Stills and Nash-skivan bara för att du inte har så mycket skägg i din skivsamling.
JANUARI: "The Freewheelin". Det snöar som fan just nu, det var därför jag ville skriva det här. Det är snö i New York och ett ungt coolt par promenerar på gatan på skivomslaget till Freewheelin. Det är egentligen allt du behöver veta. New York, tidigt 60-tal. Ronettes, Tom Wolfe, Ornette Coleman, John Cassavetes. Och den unga Bob Dylan som sjöng "Don't think twice, it's all right" och "Girl from the north country".
FEBRUARI: "Another side of Bob Dylan". Lite mindre brådmogen, lite softare, lite roligare. En gittig utveckling. Fortfarande skitbra låtar: "All I really wanna do", "Spanish Harlem incident", "It ain't me babe" och "Ballad in plan D". Plus en berättelse om när Bob övernattar hos en skjutglad kommunisthatare och hans dotter Rita som "looked like she stepped out of La Dolce Vita".
MARS: "Bringing it all back home". Det är nu den elektriska skiten börjar. Men det är ändå okej. Det är mer street. Att dissa elgitarrerna på den här skivan är som att dissa Run DMC när de kom med sina trummaskiner och dödade old school-eran. Plus att "It's all over now, Baby Blue" är helt makalös - liksom flera andra låtar på den här skivan.
APRIL: "Highway 61 revisited". Nu är det vår på riktigt, och orglarna sprudlar som blommor som precis slagit ut. Bob Dylan är kaxig, lycklig, har hybris och kan inte sluta skriva. Vilket resulterar bl.a. i den evighetslånga och överskattade "Desolation row" men även i fina låtar som "Queen Jane approximately" och det lustiga titelspåret som man aldrig tröttnar på att imitera: "God said to Eyyyybraham, kill me a suuuuuuun, Abe said maaaaaaan you must be puttin me uuuuuuuun".
MAJ: "Blonde on blonde". Bästa skivan. Som årstiden: den badar i ljus och värme. MEN: den innehåller en av tidernas absolut sämsta låtar, inledningsspåret "Rainy day women 12 & 35". Jesus Christ vad dålig den är. Helt outhärdlig. Fast när ens hjärna börjar dansa vals till "Sad eyed lady of the lowland" har man förlåtit allt.
JUNI: "John Wesley Harding". Sommaren är loj och slapp. Det här är en väldigt anspråkslös och sympatisk skiva. "All along the watchtower" är rätt bull, men det finns andra höjdpunkter, som "Dear landlord" och "I pity the poor immigrant". Dessutom är "I am a lonesome hobo" en rolig låttitel.
JULI: "Nashville skyline". Boy it's getting hot, yes indeed it is. Därför är det ännu mera hängmatta & banjo på den här skivan som kom 1968. Countryrock för hela slanten, vilket funkar förvånansvärt fint. Johnny Cash sjunger duett med Dylan på en ny "Girl from the north country" och jag tycker nästan att den är snäppet vassare än originalet. Jo det är den fan. Här finns också snyftaren "I threw it all away", jag tror man ska lyssna på den när man fäller en tår i sitt tomma ölglas och går tillbaka till den parkerade trucken.
AUGUSTI: "New morning". Alla som sett "The Big Lebowski" älskar "The man in me", och den finns på den här skivan. Ännu en soft skiva som man kanske inte dör utan, men vid det här laget är man så hooked på Dylan att man blir glad bara av att höra hans röst.
SEPTEMBER: "Blood on the tracks". Skitbra och fokuserad separationsångest, gubbrockens "Annie Hall" nästan. "Tangled up in blue" är inte en lika bra låt som Håkan Hellströms "Uppsnärjd i det blå", men det gör inget. Det här är den lille sure i högform. "Iiiiiiiiiiidiot wind!"
OKTOBER: "Desire". OK jag erkänner, jag har inte den här skivan, har knappt hört den. Men den har ett fint skivomslag - romantiskt, med den där stora hatten. Passar hösten perfekt. C har den här skivan och hon gillar den. Och hon brukar ju ha rätt.
NOVEMBER: "Street legal". Six-teen years! (Kören svarar: six-teen years!) Från inledningsmaratonlåten "Changing of the guards" som är skitbra. "Is your love in vain" är också fantastisk. En lite ojämn men ända bra skiva annars.
DECEMBER: "Time out of mind". Den här skivan har jag inte heller. Men jag vet att när jag köper den så kommer det att vara min sista Dylanskiva. Han hade inte ens fyllt 60, men man känner sig nog rätt gammal när ens bransch är full av 20-åringar. Död och tvivel och självrannsakan för hela slanten. I say it's good. Men inte nu. Sen.
Jättefint det här. Kan du inte göra en på Neil Young också? Fast då skulle man kanske bara komma typ tre månader in på året?