Idag hävdar Lefi Zern i en krönika i DN att all bra konst är deppig. "Det är svårt på gränsen till omöjligt att föreställa sig stor konst utan en grundstämning av allvar och melankoli". Är detta verkligen sant?
Jag tänker först på Ricky Gervais och Larry David som främsta motargument. Humor, fantastisk humor, stor konst. Men å andra sidan - båda de har ju verkligen en grundstämning av allvar och melankoli. Det är ju inte Benny Hill eller Mr Bean. Men är det bara därför som de är bättre? Jag tänker mest att de är intelligenta, begåvade. Att de har en melankoli är bara en del av allting. Eller? Kanske är det den avgörande skillnaden ändå.
Men musik då? Finns det inte mästerverk som är mästerliga utan att ha melankoli i sig? Mozart - men han var ju typ allvarlig ändå, även om han förnekade det. Hade han varit glättig på riktigt hade han aldrig kunnat komponera den 40:e symfonin eller sitt Requiem.
Men all jublande, livsbejakande, dansant musik som spelats in från 20-talet och framåt? Jazzen - men nej, till och med Louis Armstrong hade sorg i sin ton. Soulen - men nej, till och med Motowns största hits hade några dramatiska Holand-Dozier-Holland-ackord. Funken - nej, det var ju skitmycket en frustration över rasism (James Brown) och apatisk dekadens (Funkadelics "Cosmic slop"). Hiphopen - nej, till och med Too $hort har ju ett bistert allvar (lyssna på "Gettin' it" från 1996). Hm, Leif Zern kanske har rätt ändå?
Men nej, jag vägrar gå med på det. Det är för begränsande, för enkelspårigt. För bergmanskt, för eurocentriskt elitistiskt (yowzah, vilka ord jag svänger mig med!). Fuck that. Var är melankolin i Jay-Z:s och The Neptunes mästerverk "I just wanna love u"? Var är sorgen i Souls of Mischiefs ljuvliga "Step to my girl"? Eller i Tata Vegas 70-talsburgare "I need you now"? Och var är tungsinnet i Fannypack?
Det kan i och för sig argumenteras för att all bra disco har en bakomliggande "you got to dance to keep from crying"-mentalitet. Men är inte det lite krystat? Är inte det en grej som pretentiösa musikjournalister hittat på för att legitimera att de gillar enkel dansmusik? VARFÖR MÅSTE ALLTING VARA SÅ ALLVARLIGT? Det är ett konservativt, förtryckande kulturideal. Bara för att man älskar Göthe och Beethoven så måste inte de ha ensamrätt på definitionen av bra konst. Det är sjukt. Och macho. En allvarlig, vis och bister man - det är Bergmanidealet som Leif Zern diggar så hårt. Q-Tip som studsar fram över beatet i "Can I kick it?" och rappar "come and spread your arms if you really need a hug", det är motsatsen till det idealet. Och hur mycket jag än gillar Bergman (och en massa andra Allvarliga Män), så är det Q-Tip som jag älskar mest.
skicka det här till schottan. leif zern mot södervärn!