För en gångs skull är jag och Oscarskommittén överens: Helen Mirren är fullkomligt fantastisk i The Queen. Så nyanserat, så proffisgt. Till och med den diskreta dubbelhakan har hon fixat, som C påpekade. Vi satt båda och beundrade hennes lyxiga scarves.
Det är så gött med storfilmer där allt bara klickar, där allt är rätt. Bra skådespelare inklusive alla biroller, bra manus, bra foto, underbara miljöer. Flera klockrena scener, som den där Elizabeth, prins Philip och drottningmodern kollar på TV och samtidigt snackar om jakt, helt världsfrånvänt. Storyn var ganska avgränsad i tid, vilket jag gillar. Och det var så fint när de filmade från helikopter över kullarna i Skottland där Philip & co jagade. Jag tänkte: vad gitt när man använder sånt här krut för ett äkta grymt drama, inte bara filmer om alver. Och jag tänkte: film var inte bättre förr. Det är som Woody Allen brukar säga. Det fanns inte folk som Robert de Niro på 40-talet, och det fanns inte folk som Helen Mirren på 40-talet.
Det här var kefft:
1. den övertydliga symboliken med kronhjorten
2. skildringen av Tony Blairs privatliv (fotbollströja, elgitarr i vardagsrummet, äter fiskpinnar) - otrovärdigt
3. att man inte pallat översätta filmens titel till "Drottningen" i Sverige. Hur svårt kan det vara?
amen, bara det sista? snälla?