Jag har inte tagit min Lil Wayne-kärlek på allvar i år. Det är för att jag är lat, inte för att jag inte älskar honom. Jag skrev något inlägg i januari eller nåt om hur underbar han är, men vad hände sen? Jag har bara hört honom på de låtar med andra artister som han gästat, vilket i och för sig är rätt många, men ändå. Jag tror jag gjorde misstaget många old school-musiklyssnare gör: väntar på att nästa "riktiga" album ska komma. Men som Martin Gelin poängterar i senaste Rodeo så är Lil Wayne förmodligen världens första genuint moderna popstjärna, på det sättet att han helt struntar i album/singlar-tänkande utan bara spottar ur sig låtar, urskiljningslöst, inte bryr sig om han får betalt för dem eller ej. Han älskar internet. Han vet om att han inte varit så stor som han är om det inte vore för fildelning och mixtapes.

Det "riktiga" albumet har alltså fortfarande inte släppts, och denna uppföljare till "Tha Carter II" (som nu är två år gammal) lär inte släppas förrän till våren. Istället har han ju släppt en massa mixtapes, och igår laddade jag ner ett av dessa, "Da Drought 3" som många hyllat i år. Med rätta, måste jag säga. 29 spår som alla går ut på samma sak: Lil Wayne snor beats från kända raplåtar och rappar över dem, och i de flesta fallen utklassar han originalet. Det är inte putsat och genomtänkt, ingen av låtarna skulle kanske bli etta på Trackslistan, men det är just det som gör det så bra. Det är så rått. Det är så okomplicerat. Det är så hiphop.

Lil Wayne påminner mig om en ung KRS-One, jag snackar alltså KRS innan han började kalla sig för "the teacher" och skriva hopplösa "politiska" texter. Jag snackar den underbara galningen som spelade in "Criminal minded" och krossade allt motstånd, han var så mycket häftigare och vildare och roligare än alla andra. MC Shan, LL Cool J, Big Daddy Kane, alla de hade ett smooth 80-talsflow. Så kom KRS och började vråla förtjust och melodiöst, det vällde ut rim ur honom, inget kunde stoppa honom. Det han sa var ofta inte särskilt smart - lyssna på "Dope beat" eller "9 mm goes bang" från första skivan - men det var avväpnande i sin sprudlande energi och charmiga oförutsägbarhet. Även om texterna inte var freestyles så lät de som om de kunde ha varit det.

Och precis samma sak är det med Lil Wayne. En annan likhet med KRS är att de båda har en förkärlek för ragga-toast-frasering, som tur är hör man vad de säger och det blir aldrig för mycket och för jobbigt (annars hatar jag oftast ragga). Lil Wayne är samtidigt mycket mer av en nördig lingvist än KRS-One. Han påminner om Jens Lekman, som tvångsmässigt måste spinna vidare på allting ("SOS" blir "SMS", "Jehova's" blir "pullovers"), allting som går att rimma måste utnyttjas. Han bara fortsätter och fortsätter, låter stavelserna visa honom vägen, leker och dansar sig framåt. Det är förbluffande hur ofta hans rim blir fyndiga och minnesvärda. Han är extremt begåvad, helt enkelt.

Samtidigt finns det något över Lil Wayne som skiljer honom från både KRS-One, Jens Lekman och dagens hiphopstjärnor: han är helt jävla bäng. Ser ut som en lillebror till monstret i "Rovdjuret"-filmerna, har helt mad ansiktsuttryck, man väntar sig hela tiden att saliv okontrollerat ska börja droppa ur ena mungipan. Han är varken politiskt korrekt eller kalkylerat marknadsanpassat gangsta, han är bara helt out of it hela tiden. "Asshole!" skriker han till utan vidare i en låt som han gör med Juelz Santana, och denne New York-rappare framstår plötsligt som en gäst på Nobelmiddagen. Och inte för att låta reaktionär och nostalgisk, men älskar man inte såna artister i dessa tider? Jay-Z smälter in fint på David Letterman, Lil Wayne gör det definitivt inte. Han är vad George Clinton var i början av 70-talet - too funky. I ordets alla bemärkelser.

"Da Drought 3" är mycket bättre än "Dedication 2" som kom förra året (ja, jag vet att det kommit andra mixtapes också, skit samma). Och hur fnissigt jag än tyckte det var att Emil Arvidson och Martin Gelin skrev exakt samma årskrönika i varsin tidning kan jag inte låta bli att stämma in i hyllningskören. Det är en av årets bästa skivor, helt enkelt.