let me get it off my chest and put my mind at ease (cause when's the last time you heard cuts like these?)

Publicerat i: Allmänt

1)      Jag har läst Sonics årsbästalista. Topp fem: Feist, M.I.A., Anna Järvinen, Jens Lekman, Panda Bear. Ganska väntat, eller hur? Jag visade Caroline på Pressbyrån och bara "kolla...!", men hon tyckte inte att det var något anmärkningsvärt över den listan, det är ju Sonic, de listar årets bästa Sonic-musik. Hon har en poäng. Samtidigt blir jag deprimerad av att läsa såna listor - man känner liksom "jaha, var det de här som var årets bästa skivor? Blir det inte bättre än såhär? Livet kanske inte är så kul som jag trodde? 2000-talet är kanske fel tid att leva i?". Det är givetvis inte sant. Men man måste vara på sin vakt, man får inte glömma hur det faktiskt ligger till, att 2007 och 2008 och all tid är full av kickar och fyrverkerier. Det finns mer än amerikanska indieband som förvaltar Wilco-traditionen, det finns mer än uppföljare till gamla göteborgska skivor, det finns mer än myspysiga duetter med Led Zeppelin-sångare och countrytjejer (for the record: jag har hört skivan, och jag är inte imponerad). There's more to life than this, som Björk sa. Herregud. Sonic har en filosofi: minsta gemensamma nämnare. Det är det enda som räknas. Vi skriver bara om musik som alla kan gilla. Som vem som helst kan gilla. Som ingen kan gilla.

2)      Jag och Caroline såg sista avsnittet av The Wire (säsong 4) när det gick på tv i helgen. Bra - men what's up med all den här sentimentaliteten? Gamle snuten Bunny adopterar ghettoungen Namond, Carver är nära att göra samma sak med Randy, och Prezbelewskis hjärta bultar för den fattiga Duquan. (Dukies öde är kanske det sorgligaste i hela säsongen.) Lägg därtill att Omar har en slow motion-kram med sin gamla bartender-kompis, att McNulty gosar med sin Beadie och att Proposition Joe är blödig och går med på vad som helst. Cutty blev skjuten i förra avsnittet - men nu fick han det gött ändå, sjuksköterskan på akuten blev kär i honom. Alltså what's up? Jag älskar The Wire, men jag måste nog säga att det här var det tråkigaste avslutningsavsnittet hittills. Man fick inte ens veta vad som hände med Chris och Snoop, vilken total cliffhanger. Men Bodie. Vilken hjälte. Det gjorde ont.

#1 - - Anonym:

http://pricksflikka.blogg.se/

säg grattis till henne hon har födelsedag

#2 - - Fridah:

ha så himla kul idag :)

#3 - - Stefan Nilsson:

Jag har inte sammanställt min topplista över årets skivor, men jag vet vilken skiva som kommer var #1 - Lil' Waynes "Da Drought 3"! Inget snack om saken!

Fattar inte vad folk ser i Feist, jag tycker hennes skiva är dötrist.

#4 - - Don Costa:

Min årsbästalista (som jag sammanställer endast i mitt huvud) kommer utan tvivel toppas av The-Dreams "Love Hate". Fyhelvete vad bra han är. Årets låt tycker jag är Snoop Doggs "Sensual Seduction". Jag tycker också det var sorgligt med Bodie.

#5 - - Nicholas:

Har inte hört The Dreams skiva, men den är bra alltså? Kan verkligen tänka mig det.

#6 - - Henrik:

Allstå den där Feistskivan, jag fattar inte hur den kan bli etta, ens om man gillar sån där singer/songwriter-indie. Jag lyssnade igenom den en gång, och jag kom inte ihåg en enda melodi eller textrad när den var slut.

Stefan Nilsson har jävligt rätt om årets skiva.

#7 - - Nicholas:

Jag tycker Feist-skivan är väldigt bra, förutom låten Sea lion woman med sitt krystade "sväng".

Da Drought 3 alltså. Varför har jag inte hört den heller? Shame on me! På riktigt.

#8 - - D.:

"Drought 3" var väl bra, men grejen är ju att Wayne i år - framför allt i somras - sprutade ur sig mixtapes i en helt rasande takt, och ett par av dem är helt klart bättre än Drought 3. Den han gjorde tillsammans med Jadakiss, till exempel, den var ren outspädd fire.

The Wire: Jag tycker möjligen att sista säsongen borde bryta helt med autenticitetsgrejen och bli en ren orgie i män som kramar varandra. Riktigt gay alltså, kanske inte på Berghain-nivå, men i princip. Det hade varit en shocker, och wiggerkulturellt mycket, mycket, mycket intressant.

Och jo, klart man sörjde Bodie. Inte lika mycket som jag sörjde Stringer, men definitivt i närheten.

#9 - - Nicholas:

Hehe, ja det vore nåt... om till exempel Bunk skulle tappa sin hårda yta och gråta ut i Lesters armar, eller om Marlo skulle blinka bögigt åt Michael när han befordrar honom. Ännu bättre: om Slim Charles skulle bli svartsjuk för att Prop Joe hänger för mycket med grekerna. Och McNulty och Rawls kanske kan fastna i en hiss och bara tala ut.

#10 - - Koff:

Lyssnade nyss på the Dream. Den var rätt fin.
Men alright, vad är poängen med att prata om sonics keffa lista?
A paw in the face på mig själv möjligen, men det GÅR inte att förlika sig med att det där ska föreställa svensk musikjournalistik 2007. Jag har försökt tillräckligt.

The Carter 3 sessions var väl förövrigt ett bättre mixtape än Drought 3. Rent objektivt alltså.

Och vad tycker Fröken Flynner om Ghostface?

#11 - - Stefan Nilsson:

ARgh! Jag har ju inte sett klart säsong 4 av The Wire, men nu vet jag redan för mycket. Attans.

Okej, alla verkar föredra olika Lil Wayne-mixtapes. Jag tycker dock "Da Drought 3" är överlägset bäst.

#12 - - D.:

Ja, jo. När Nico nu nämnde Bunk fick jag nästan tårar i ögonen. Bunk, fy fan vad man älskar den gubben. Hans kostymer, slipsar, galopperande alkoholism och grymma basröst. Han är så in i helvete cool och hård, och därmed en sorts John Wayne-aktig mansmyt - fast samtidigt svart, rätt ordentligt losertragisk och gravt dysfunktionell.

#13 - - Nicholas:

Förlåt för the spoilers. Men jag trodde att grundregeln var att när något gått på SVT - i repris, at that! - över ett år efter att man kunnat ladda ner skiten, då är det lugnt att säga vad som helst...

Kanske är det sant att det är meningslöst att kommentera Sonic. Om jag bott i USA och bara läst amerikansk media, hade jag då bloggat om Rolling Stone och deras årsbästalista? Antagligen (förhoppningsvis!) inte. Men jag vet inte, Sonic är väl ändå... det är väl ändå en hel del som läser den. Som förgiftas av vilseledande konsumentinformation. Ännu har jag inte slutat uppröras av det.

#14 - - Nicholas:

Bunk är härlig. Men han är samtidigt en av de mer endimensionella karaktärerna i serien. Och när han i första säsongen hänger med en tjej hem från krogen, och McNulty får hämta honom när han sitter inne på hennes badrum och eldar upp sina kläder och röker cigarr helt obekymrat... är det så himla trovärdigt?

#15 - - D.:

Nej, det är fan inte trovärdigt. Roligt, men inte trovärdigt. Men det är samtidigt en av de grejer som gör att jag älskar Bunk.

Om vi snackar orealistiska grejer finns det ju faktiskt en miljon av de grejerna i The Wire. Realism när det handlar om clockers på hörnet innebär inte automatiskt att det är realism när det handlar om de andra. McNulty är en jävla vandrande kliché. Bunk likaså. Och den där fete, vad han nu heter... Landsman? Som alltid råkar sitta och bläddra i porrtidningar på polisstationen. Kan en person bli mer klyscha än så?

Slutsats: The Wire är genomborrad av klicheer, oavsett vad folk säger. Jag älskar skiten ändå, men det är inte för att den är "befriad från klicheer" utan för att den är, ja, cool. För det är den ju. Som fan.

#16 - - Nicholas:

Men faktiskt. Håller med. Man gillar inte The Wire för att det är så himla realistiskt, utan för att det helt enkelt är bra drama. Bra manus. Bra skit.

#17 - - Henrik:

Men är inte det ganska självklart? En helt realistisk tvserie vore ju skittråkig. Jag får nog av realism i mitt eget liv.

#18 - - Lill-sven:

Just att det är ganska många som läser sonic förklarar väl deras lista ganska bra; det är den där halvalternativa skiten för människor som vill ha det precis så. De vill kunna köpa Feist, MIA och Panda Bear, ställa dom i sin hylla och sen komplettera den stolta känslan som infinner sig med att läsa Sonics årsbästalista.

#19 - - Nicholas:

Hehe, ja det är nog så. Det fins nog ingen artist som värmer så många skivhyllor som M.I.A. Inte för att hon är dålig - men hon är ett alibi.

#20 - - X:

Minns du när du skickade insändare till Sonic/blev recenserad på demosidorna?

#21 - - Nicholas:

Oh ja. (Tänk att det skulle dröja två år innan någon tog upp det!) Jag är ju tacksam för att jag kom med på demosidorna, det var en oändlig lycka för en 19-åring som försörjde sig på ett kefft jobb och hade musikpysslande som enda glädjekälla. Så hur mycket jag än irriterar mig på Sonic kan jag aldrig känna hat mot Pierre Hellqvist, han var ju väldigt snäll mot mig.

Men det här var under Sonics allra första år. Ju längre tiden gick, desto mer smög sig keffheten på, mer och mer insåg man att man inte kunde lita på recensenterna, mer och mer irriterade man sig på det taffliga språket och de märkliga prioriteringarna. Aldrig någonsin blev väl det så tydligt som när man läste årsbästalistorna. Håkan Hellströms "Det är så jag säger det" blev årets bästa skiva 2002 (jo, det är sant!) medan den totalt överlägsna uppföljaren "Ett kolikbarns bekännelser" endast fick 7 av 10 i betyg. Deras stora genomgång av 2000-talets 50 bästa låtar fick mig att se rött (vilken ORGIE i feghet!) och var kanske den främsta anledningen till att den här bloggen startades.

#22 - - X:

Så du tycker att Säkert! gjorde årets bästa skiva?

#23 - - Nicholas:

Nej, det tycker jag inte. Demokrati är vidrigt. Ceterum censeo Norrlandinem esse delendam.

#24 - - X:

mm, demokrati är vidrigt. men vad skiljer nöjesguidens årslista från sonics? ta fram en bra demokratiserad årsbästalista och du pekar ut i intet. punkt slut.

#25 - - Nicholas:

Men jag säger ju det. Ingen tidning borde ha gemensam årsbästalista, om det inte finns en chefsideolog med dokumenterat bra smak som får sista ordet och kan möblera om i ordningen, så att det inte blir så att förstapriset går till skivan som ingen älskar men alla tycker är okej. Det vore bättre om varje skribent på en tidning fick typ varsin sida där de får lista sina personliga favoriter med utförliga motiveringar. Det skulle vara betydligt mer intressant att läsa.