Förra året kritiserade jag Jan Gradvall för att ha över 80 album på sin årsbästalista - snacka om att ta the easy way out. Eftersom Grållan tar Annika Flynners åsikter på stort allvar har han det här året ändrat upplägg och gjort en enkel topp-25-lista.
Han har LCD Soundsystem som etta och Radiohead som tvåa. Janne gillar musik som är känns modern men ändå låter klassiskt poprockig. Inget fel med den hållningen, men jag tycker LCD Soundsystem gör den ultimata bra-på-pappret-musiken. Det är musik för rockjournalister som både har gott minne och skarp blick framåt, till och med deras texter är ju ibland små rockjournalistiska essäer. Men hur kul är det egentligen? Det snackas mycket om att LCD Soundsystems senaste skiva är ett stort steg framåt, att James Murphy nu embraceat "riktigt låthantverk" osv. Jag vet inte jag. Visst är "New York, I love you but you're bringing me down" en trevlig låttitel, men är låten verkligen en stor New York-låt? Kan den mäta sig med Rodgers & Harts "Manhattan", Cole Porters "I happen to like New York", Velvet Undergrounds "I'm waiting for the man", Bobby Womacks "Across 110th street", Jonathan Richmans "Springtime in New York", Nas "NY State of mind", Black Stars "Respiration" eller Prodigys "Rotten apple"? Nej precis, det kan den inte. James Murphy är bra på att göra piffiga beats, men hans texter, melodier och sånginsatser är alla väldigt tunna.
I övrigt finns det inte så mycket att säga om listan - varken positiva eller negativa överraskningar. Jan Gradvalls smak kan beskrivas som en Nisse Hansson med lite bättre koll. Hipsterkorrekthet: 72%. Men - precis som Caroline nyligen skrev om Jonas Thente - så läser man inte Jan Gradvall så mycket för att få nya tips, som man gör det för att han skriver roligt och personligt, ibland gör han paralleller och metaforer som är både unika och klockrena. Och ständigt dessa referenser till näringslivet - det var länge sen jag slutade förundras över att han skriver för Dagens Industri istället för någon vanlig kultursida. Undrar om de betalar bättre än DN? Som han annars frilansar för en del (innerst inne måste jag säga att han passar bättre där). Tunnelbaneartikeln i Rodeo i höstas var också kul, och väldigt mycket Janne.
En gång skrev jag och Petter en limerick om Jan Gradvall. Det var en tävling som utlystes av feber.se, vinnarlaget vann en resa till London, och Andres Lokko var enväldig domare. Man fick pluspoäng om man använde ord som slamdunk, ökenkänga och Rickenbacker.
En rockjournalist på besök i Höör
med väskan full av Jörvars Gosskör
En slamdunkande streber
på stenhårda Feber
trodde Baha Men hade Rickenbackör.
Vi vann faktiskt.
Det är väl som med Strage, eller för den delen Kjell Häglund när han skriver om musik. De skriver väldigt bra och intressant, men har för taskig musiksmak så man kan ju inte lyssna på nått de hyllar. Det blir ju bara got eller fusion med de två nämnda.