Inte bara klassisk musik över huvud taget, utan även enskilda kompositörer som Beethoven är enorma projekt att ta sig an. Man måste ha en strategi, en ingång. Just med Beethoven kan det vara klokt att, faktiskt, tänka kronologiskt. Hans verk brukar delas upp i tre perioder - en från det tidiga 1790-talet till cirka 1803 (då "Eroica" komponerades), en mellanperiod som sträcker sig till början av 1810-talet, och så den sista perioden med nionde symfonin, Hammarklaversonaten och de mer avancerade och svårtillgängliga (och inte desto mindre beundrade) stråkkvartetterna.

Säg att man nöjer sig med mittenperioden, till att börja med i alla fall. Varför inte? Jag är lite rädd för de sista verken, det är så hardcore, får ta det när jag har lite mer kött på benen (då blir den nog intressantare att lyssna också, man kan höra skillnaden och jämföra). Och den första perioden - visst, han gjorde en del fina pianosonater som Pathétique och Månskenssonaten (sista satsen där... oj oj oj!). Men de första symfonierna är tråkiga och det mesta låter opersonligt och framförallt lite för trevligt och typiskt wienklassicistiskt. Haydn är Haydn; jag behöver inte höra Beethoven göra exakt samma sak.

Jag har gjort en liten lista på vad som är värt att kolla upp i detta första stadium av Beethoven-skattjakt. Trettio verk av den gamla räven, uppdelat i tio kategorier. Alla komponerade mellan 1803 och 1812. Check it out:
1. Symfonier: nr 3, 5 och 6 *
2. Pianokonserter: nr 3, 4 och 5
3. Violinkonserten
4. Trippelkonserten för violin, cello och piano
5. Stråkkvartetter: nr 7, 8, 9, 10 och 11
6. Pianotrios: nr 5, 6 och 7
7. Violinsonater: nr 6, 7, 8, 9 och 10
8. Cellosonat: nr 3
9. Pianosonater: nr 21, 22, 23, 24, 25 och 26
10. Verk för scenen: Fidelio (Beethovens enda opera) och ouvertyren/mellanspelsmusiken till Egmont (en pjäs av Goethe)

(* Jag hoppade över fyran, för den verkar lite tråkig i jämförelse med de andra här. Sjuan och åttan komponerades 1811-1812, men publicerades inte förrän 1813. Skulle visserligen kunna ta med dem, men det är ingen brådska, väntar gärna tills nästa omgång. Jag tycker symfonier är det man ska det mest chill med, de kräver större uppmärksamhet och koncentration, det finns så mycket mer att lyssna efter än i exempelvis en pianosonat.)

Observera att JAG inte hört allt det här, har hört kanske en procent. Det här är bara min strategi, min attackplan som jag delar med mig av. Beethoven förtjänar att upptäckas av oss alla. Men man kan inte ta sig an allt på en gång. Nu gäller det att hitta de rätta inspelningarna också. Gärna gamla DG-skivor med Herbert von Karajan som dirigent. Men äh, det är sekundärt egentligen.