Malmöfestivalen är en ganska jobbig grej, man kan inte vara ute på stan utan att känna sig som klämd boskap i icke-ekologiska förvaringsutrymmen när man tränger sig fram mellan vomiterande fjortisar och tjocka Svedala-familjer, och stanken av grillat kött och äckliga langos vilar över stan som smogen i Los Angeles. Men så har de ju en massa gratis konserter också, så det blir att man pallrar sig ut då och då ändå.
Igår var det en riktig downer. Såg Ashi Ali - så himla tråkig. Maken till generisk poprock får man leta efter. Lagom tralliga refränger, lagom gungiga rytmer, lagom fina pianoslingor, lagom tuffa gitarrer, lagom inlevelsefull sång. Och det här skulle vara en av årets bästa svenska skivor?! Jag lovar, hade hon inte varit en svart tjej så hade det inte varit någon hype alls. Å andra sidan är hon en svart tjej, kan liksom inte ta ut det ur ekvationen - det är väl symboliskt och gött på nåt sätt att en ung svart tjej är 2007 års Pontus & Amerikanarna eller Cardigans. Det är mer historiskt viktigt än kvalitativt bra, lite som att Ang Lees "Brokeback mountain" knappast är hans bästa film men däremot kanske hans viktigaste. Neverheless - riktigt tråkig musik, riktig tråkig konsert, jag var tvungen att gå mitt i.
Jag letade mig till vuxna och jazzorienterade Hedmanska Gården för att se en fransktalande akt som jag hoppades skulle vara en oas. Men njae alltså. En sittande man i hästsvans som fingrade sensuellt på sin akustiska gitarr, blundade och hade mer eller mindre plågade ansiktsuttryck - han och en percussionist kompade en afrikansk kvinna som sjöng något vagt och mellan låtarna sa "the next song is about the miracle of creation. There is no need to be cynical. Everyday is a new day". Eftersom jag inte är Robin Williams på jakt efter inspiration till nästa roll gick jag.
Men idag såg jag Seun Kuti (bilden) och det var
bara
så
himla
fantastiskt.
Afrobeat alltså, jag vet ingenting om det, har knappt hört det. Men det var precis så bra som jag hoppades på, kanske för att Seun leder sin pappas gamla band Egypt 80, och det är musiker som inte går av för hackor direkt. De skapade ett groove som var så kompakt, så perfekt, så okrossbart att man bara baxnade. Det som skiljer afrikansk musik från mycket annan är att den är märkligt statisk, den bygger på att alla musiker har sina tydligt definierade roller och spelar samma lilla grej om och om igen - ingen individualism på samma sätt som i amerikansk jazz och funk. Fast afrobeat är ju lite modernare, här finns solister osv. Men grunden är densamma - intensiteten ökar inte genom att musikerna gradvis spelar hårdare/högre/vildare/lösare, utan genom att de helt enkelt bara fortsätter, det bara maler på, som krautrock. Inte för att vara exotistisk, men det handlar faktiskt mer om extassökande repetition än linjära från-a-till-b-kompositioner à la Bach. Ändå finns det ändå någon sorts dramaturgi där - inte så mycket i musiken i sig, som i musikernas och lyssnarnas minnen och öron. Jag kommer att tänka på vad Komeda sa i en gammal Pop-intervju: "det finns något speciellt med att spela samma sak om och om igen, alltså till skillnad från att bara spela en snutt och loopa den digitalt". Det stämmer. Man kommer allt längre in i groovet, man sugs in i virveln, och till slut är man helt bananas, man är på bristningspunkten, och när då bandet slutligen öser på allt de har, alla instrument på en gång, då händer något. Den berömda Phil Spector-ljudväggen är inget mot den ljuvliga kakafoni som man hör mot slutet av en riktigt bra afrobeat-låt. Man känner bara "yes... bring it on". Låt det komma. Låt kaoset ta över. Putta musiken över kanten, ner i avgrunden. Låt mig snurra så snabbt att allt jag ser övergår i en kaleidoskopisk dimma. Afrobeat! Så vackert, så ljuvligt. Och Seun Kuti själv, han var underbar. Så lång och vacker (känner mig som Marguerite Duras nu), så stilig i kolgrå sjorta och brungröna gubbyxor, såna häftiga moves han gjorde hela tiden, liksom ingen snygg dans, men helt wild. Det fanns två lättklädda sångerskor också, som skakade sina rumpor på ett sätt som fick Shakira att framstå som Lill-Babs, men det är ett annat inlägg.
Efter denna fenomenala konsert såg jag Familjen. Rätt bra ändå. Andreas Tilliander är ju oklanderlig, och den skånska sångaren skapade en fin kontrast. Det var så slappt och lantligt och o-coolt - en antites till den klyschiga estetiken i electronica, ni vet allt ska vara så urbant/coolt/blasé/distanserat/elitistiskt. Det här var inbjudande, glatt och flamsigt. Som att höra Lil Jon efter Beastie Boys, om ni förstår vad jag menar. Fast låtarna, i alla fall melodierna/refrängerna, var väl kanske lite väl skissartade. Någon Seun Kuti var det ju inte heller.
Innan jag gick (måste upp halv sex imorgon, it's a thug life) hann jag höra att Marit Bergman började sin spelning med "You can't help me now". Jag rusade ögonblickligen från öltältet till hennes konserttält, snabb som en vessla kryssade jag mellan de som stod där och trängde mig fram till mitten. Åh vad jag älskar You can't help me now. Det är Marit Bergmans enda bra låt, men den är å andra sidan riktigt bra (intressant dock hur låtar oftar blir bättre i ens huvud för att man missuppfattat texten: jag sjunger alltid "you never failed to catch me" som "you never fail to judge me"). Och hon var härligt primadonnig live. Jag gick efter att jag fått höra min låt, ville inte få det fina minnet förstört.
Sånt här gillar jag inte: klippa och klistra och fjäska, men: "Eftersom jag inte är Robin Williams på jakt efter inspiration till nästa roll gick jag.", då dog jag nästan. roligt!