Yes yes y'all, det är orientalism som gäller i år. Jag vet, det är otidsendligt och inte särskilt PK, men kom igen - så länge man inte kör med en rasistisk "vi är normala, de är så härligt galna"-mentalitet så måste det väl vara okej att romantisera lite? Det var ju det Hergé gjorde i "Blå lotus": noggranna efterforskningar och explicita uppgörelser med européers fördomar om Kina, och samtidigt ett handlöst förälskelsefall inför detta lands konstnärliga estetik, kalligrafi, arkitektur, och natur. Bara titeln, Blå Lotus... är inte det oerhört romantiskt i sig?
En annan romantiker är Duke Ellington, och jag har lyssnat en hel del på hans "Far east suite" de senaste dagarna. Den kom på 60-talet, strax innan Billy Strayhorn dog, och blev därmed den ståtliga finalen för det trettio år långa samarbetet mellan Duke och Billy. En perfekt skiva är det inte - österländska melodier och skalor är inte alls så inkorporerade i soundet som man hade kunnat hoppas på, det blir mer som en krydda här och där. Tonläget är mer lättsamt swingigt än mystiskt och dramatiskt. När Dukes piano får dominera - som i "Mount Harissa", inledningen till "Amad" och i delar av "Ad lib on nippon" - är det dock trollbindande vackert.
Och inledningsspåret "Blue pepper (far east of the blues)" är otroligt grymt. Så svängiga trummor har jag nog aldrig hört i en Duke Ellington-låt, och blåsriffet är dödligt coolt - när sedan trumpeterna kommer in i den majestätiska refrängen är det bara att kapitulera. Vilken fröjd! Det här är verkligen en sån där låt som man skulle vilja göra en film bara för att få ta med den på soundtracket. Typ i inledningsscenen, eller i en lång tagning där man ser huvudpersonen målmedvetet promenera någonstans, gärna iförd solglasögon (låter som Ocean's Fifteen).
Låten har också ett bluesigt stick, där Duke helt fräckt struntar i att spela de sista ackorden i bluestolvan, solisten får hänga fritt i luften med enbart trummorna att luta sig mot. Det är ett snyggt grepp, eftersom bluesackorden är så etablerade hos lyssnarna, de behöver inte ens spelas, alla vet att de finns där. Blues alltså. Man kan irritera sig på denna tjatiga formel, men för Duke Ellington - som föddes 1899 och var en del av jazzens genesis under 1910-talet - var den så självklar, så oundviklig, det var något som ingen afroamerikansk musiker från den generationen kunde skaka av sig. För Duke var den som ett schackbräde, ett spelfält där i princip vad som helst kunde hända, ramarna fanns där men uppfattades (tror jag) inte som begränsnignar, bara som en utgångspunkt för variationer och experiment. Det finns alltid där, någonstans i bakgrunden, i så gott som alla hans låtar - om inte i själva ackorden så åtminstone i atmosfären och i de melodiska fraserna. Det är inte blues som är anledningen till att man bör älska Duke Ellington. Men det är ofrånkomligen en del av paketet.
Hear my dear. Äntligen någon som exotiserar rätt.
Turbanz up!