Jag är på gott humör. Igår såg jag Lars von Triers "Direktören for det hele", den var helt underbar, så jävla rolig. Bäst var alla fåniga detaljer, som att islänningen Finnur alltid drog på sig en ful isländsk mössa när han argt gick sin väg, och att Ravn och Kristoffer alltid gick till härliga buddyfilmmiljöer när de skulle träffas och prata på "neutral mark": på bio, på zoo, på tivoli och åka på såna där klassiska hästkaruseller. Det var som Woody Allen när han är på matinéhumör, typ "Manhattan Murder Mystery". Trevligt. Älskar Lars von Trier.
Idag såg jag "The Science of sleep" som var rätt bra, inte alls så dålig som jag trott, kärlekshistorien var kanske inte så trovärdig men jag blev ändå hooked och tyckte det var jobbigt spännande. De bästa drömscenerna var den med pappersbilarna och den med hästen på slutet. Alltså jag tror jag gillar hästar lite väl mycket för att det ska vara soft egentligen.
Sen när jag gick till tåget (jag var i Lund) lyste solen mitt framför mig, det var somrigt varmt och tomt på gatorna, jag sprang över kullerstenen med en Giacometti-lång skugga i ryggen. Härligt. Tog tåget till Malmö, cyklade hem med Stevie Wonders "Joy inside my tears" och "Knocks me off my feet i hörlurarna", kom hem och åt en underbar mozzarellasallad och nu ska jag se Vit Päls på Inkonst. Och imorgon ska jag äntligen gå och se "Pans Labyrint" på bio. Kan man ha det bättre? Om inte uttrycket redan hade annekterats av en annan bloggare hade jag velat utbrista: jag älskar livet!