Såg nyss "Awara" från 1951, en indisk film av och med Raj Kapoor. Den var bra. Vackert svartvitt foto, hopplös kärlekshistoria, domstolsdramatik, story med socialt patos. Det enda som var lite bull var att Raj lackade ur när Rita retsamt kallade honom för vilde och örfilade henne ett antal gånger - hon ångrade sig, föll ner på knä och kramade honom och sa "slå mig om du vill" med en varm och kärleksfull röst. Ouch. När jag tänker efter var det samma sak i en annan indisk film jag såg för ett tag sen, "Devdas" (som kom ett halv sekel senare). Där var örfilen och blodsutgjutelsen den romantiska höjdpunkten i hela filmen. Vem är det som producerar de här rullarna, Ike Turner?

Jag är verkligen ingen Bollywood-fantast. Men det känns ändå härligt att se en gammal Raj Kapoor-film. Han är lite av en indisk Clark Gable, med sin tangorabatt och sin spjuveraktiga machocharm. Tydligen var han och Nargis (som spelade Rita i "Awara" och spelade mot Raj i en massa andra filmer) ett par i verkligheten också under flera år, men det var en affär som rann ut i sanden: Raj var gift - med sin nästkusin, traditionellt uppgjort bröllop - och bangade skilsmässan. Är det inte sorgligt?

Det finns tre saker som jag gillar med indiska filmer. Dels att de är så långa (allt under tre timmar är barnfilmer) och dramaturgin blir därför alltid annorlunda västerländsk film, man hinner med så mycket mer i storyn, det blir inte den vanliga formulariska uppgång-motgång-seger-modellen. Skönt. Sen är attityden mot lyckliga slut lite annorlunda än i Hollywood: det går liksom bra att ha ett slut som är rätt lyckligt, men inte perfekt. Att det inte behöver vara antingen eller. Som i "Awara" (spoiler warning!) där Rita lyckas fixa så att Raj inte får dödsstraff - men han får ändå tre saftiga år i fängelset, och det slutar med att grindarna stängs och den gråtande Rita dras bort från den märkligt leende Raj.

Den tredje och allra bästa grejen är musiken. Och dansen! Alltså jag älskar det. Melodierna har alltid något dynamiskt och oroligt över sig, oavsett om de är glada eller sorgliga så låter de hela tiden lite skeva (förmodligen uppfattar jag det så bara för att jag är europé och van att höra musik som funkar på annat sätt och bla bla bla, men skit samma, det är så det känns). Dansen är alltid så cool, det är alltid de där stela poserna och den guppande överkroppen, benen gör inte så mycket. Och att ett visst leende eller en viss blick är en del av ett danssteg, det gillar jag. Och att se 30 personer som gör samma dans samtidigt, som kloner eller änglar. Det är fint.

Om ni inte pallar se "Awara" så tycker jag i alla fall att ni kan leta upp låten "Man bhaavan ke ghar jaaye gori" från soundtracket till "Chori Chori", en annan film med Raj Kapoor och Nargis. Fantastisk låt.