Det är ingen övergående trend. Det är permanent. Och nu börjar New Yorks rappare bli oroliga på riktigt.
Atlanta, Memphis, New Orleans och Houston är idag vad Queens, Brooklyn, Bronx och Staten Island var en gång i tiden. Det är inte som på 90-talet, när västkustens g-funk tillfälligt drog uppmärksamheten från det som hände i New York. Den hiphop som kommer från södern är inte Warren G- eller Coolio-töntig, den är bländande kreativ. Folk som Ludacris, T.I. eller Lil' Wayne är inga skojiga skummisar, de är födda stjärnor.
Det som gör sydstatsrappen så bra är att den är så varierad, den innehåller så mycket. Ofta på en och samma gång - det finns både fantastiskta rappare à la New York, vackra bilanthems à la Los Angeles, rå dansmusik à la Miami och nyskapande beats à la Virginia. Vad ska de traditionellt hårda östkustrapparna sätta emot en grupp som Dem Franchize Boyz? De är avslappnade, fåniga, glada och charmiga, samtidigt som de rappar oklanderligt över explosiva partybeats. Hur kan man fronta på det? Men ingen skulle komma undan med att göra sån musik i New York. Där är hiphop alltid hiphop - oavsett om man bär ryggsäck eller bär pistol så är man allvarlig, sur och tuff. Och det är ju skittråkigt i jämförelse. Framförallt tycker den skivköpande skaran det.
Det som händer i New York just nu är att folk börjar slå sina kloka huvuden ihop för att arbeta fram en strategi mot den gemensamma fienden. Ungefär som Sveriges samlingsregering under andra världskriget. Jay-Z har återvänt från sin pension för att försöka få strålkastarljuset tillbaka på New York och artisterna på Def Jam. Nas och Jay-Z har blivit "vänner" och medverkar båda på ett album med den desperata titeln "Hip hop is dead". KRS-One och Marley Marl ska ge ut en skiva ihop - otänkbart 1987, ganska otänkbart 1997 men självklart 2007. Nike har promotat 25-årsjubiléet av sin Air Force One genom att låta Rick Rubin producera en låt, "Classic (better than I've ever been)" med Kanye West, Nas och KRS. Tänk att alla ställer upp! DJ Premier har anlitats för att remixa låten, och förutom ovanstående trio medverkar den tidigare så mystiska Rakim. Men han har inte råd att vara mystisk och svårtillgänglig längre, och han vet det.
Med sin kommande skiva "The Seventh Seal" tar Rakim Cultures "Two sevens clash"-attityd ett snäpp längre - inte nog med att det är hans sjunde skiva, den ges ut 7/7-07! Men även om det ska bli kul att höra den skivan när den kommer (några av låtarna han spelade in med Dr Dre ska komma med) så är det ingenting emot hypen inför T.I:s kommande skiva - bara gästlistan, med Lil Wayne, R Kelly, Ciara, Eminem och Justin Timberlake får en att drägla.
Det New York har är ju ett (stort) antal rappare som både är begåvade och coola. Om man ska vara positiv så kommer det här leda till att de skärper sig mer, att de inte nöjer sig med att ge ut ett album vartannat år där en tredjedel är trötta skits, en tredjedel är värdelösa låtar och en tredjedel går att lyssna på. Det är lite som sossarna, de kanske behöver den här motgången för att få tillbaka kämparglöden och inte ta allting för givet.
När jag tänker efter är 50 Cents nya album - som nyss bytt namn från "Before I self destruct" till "Curtis" - kanske årets viktigaste New York-skiva. 50 är den sista superhjälten från New York, den sista superstjärnan bland East Coast-rapparna. Om han får en succé så är det möjligt för andra, får han det inte så blir det ett tungt bakslag. Jag håller tummarna för dig, Fiddy - jag och många andra.
(PS Idag kan man läsa min recension av Timbalands nya skiva på Digfi: http://www.digfi.com/default.aspx?id=10676)
Stackards lilla NYC! Om de där sunkiga sätten är hur de har tänkt att få tillbaka hiphopdollarn, då ligger de risigt till.
Glöm inte The Pack heller!
http://www.myspace.com/ThePack