Jag älskar att jag är så grön. Jag är allt annat än blasé när jag går på en premiär på Stadsteatern, ser Eric Gadd i kön och Leif Zern på toaletten (eller det kanske var en vanlig skallig medelålders kulturman som bara rippat hans stil?) och står och pratar med Roger Wilson om klyschorna i "Six feet under". I love it! Storögd i storstan. Allt känns spännande. Till och med den överlägsna överklasskvinnan som på ett rätt osympatiskt sätt beordrade mig att komma tillbaka och be om ursäkt efter att min ryggsäck råkat stöta i hennes huvud när jag gick förbi (hon satt på raden framför oss, vad ska man göra, det ÄR trångt), till och med det kändes kul och exotiskt. Hurra, en kärring med issues, intressant! Iofs rätt kul hur hon kallade på mig: "Du där! Du med håret" och så fingrade hon i luften för att liksom signalera att jag hade lockigt negro-hår och egentligen borde vara hennes tjänstefolk. Fifty years ago, you would be hanging upside down with a fork up your ass.

Men okej, jag ska lämna min nyfunna Kunta Kinte-whiggerstil och berätta om pjäsen. Det var Ibsens "Hedda Gabler" med Helena af Sandeberg i titelrollen. Officiellt alltså. Egentligen var det scenografin som hade huvudrollen, en underbar lång dubbelsidig soffa som roterade då och då för att markera tiden som går. Varje gång stannade den i en ny vinkel och gav intrycket av ett nytt rum, en ny situation, ett nytt stämningsläge. Briljant. Helena af Sandeberg var rätt bra som Hedda, men hon var mycket bättre på att vara "Darling"-kylig/uttråkad än att vara känslosam, vilket hon var tvungen att bli lite på slutet. Frida Hallgren som Thea var rätt bra. Så sjukt med maktrelationen mellan de två. Det var nästan den som var den mest intressanta relationen, nu när jag tänker efter. Männen var mycket mer stereotypa: Jörgen Tesman, den nördiga världsfrånvända akademikern (gissa om jag identifierade mig med honom!), Eilert som var den känsliga och destruktiva hunken, och advokat Brack som var cynisk och glidig. Honom gillade jag i och för sig. Kanske för att han var fulast. Eller för att han var advokat.

Yeah yeah. Vad mer var det som jag skulle säga? Jo just det, att Bon kan säga vad de vill och ha så många djupa argument som de vill, men de kommer sälja skitmånga lösnummer nu och de vet om det. Sex är ALLTID den snabbaste vägen till att sälja. Och när vi ändå snackar om tidningar. Varför har alla som jobbar på Rodeo titeln "redaktör"? Hur kan man vara musikredaktör eller filmredaktör om man är den ENDA på tidningen som skriver om musik eller film? Det är typ som att vara kung över Luxemburg, det finns inga att regera över! Eller jag kanske borde börja kalla mig för bloggredaktör? Det låter ju fint, som om jag har ett gäng fastkedjade dvärgar i källaren som skriver alla inlägg.