Wow alltså. Shit. Vittorio de Sicas "Cykeltjuven", Fellinis "8 1/2", Bertoluccis "Prima della rivoluzione" och Ettore Scolas "Una giornata particolare" i all ära - jag älskar dem allihop - men jag var nyss och såg Antonionis "Le amiche" på Cinemateket och den var bara
SÅ
JÄVLA
BRA.
Italien har återvänt till mig. Jag skäms nu för det jag skrev om italienska i mitt inlägg om inne- och utelistan för språk: det är ju så jävla grymt. Så coolt. Och det är inte bara språket som är coolt, den här filmen är full av überitalienska karaktärer - stolta, värdiga, stilmedvetna, fåfänga. Och alla var så vackra! Kvinnorna med sin lyxiga stil och stora kappor, och männen i sina trenchcoats och vita halsdukar. Och alla hade perfekta ansikten, hår och kroppar - och de var inga tunna tonåringar, det var vuxna människor som var vackra och underbara, det var det som var så gött. Rent ytligt var "Le amiche" alltså helt stunning - men grejen är att den var bra annars också.
Filmen handlar alltså om ett gäng kvinnor i 30-årsåldern som Clelia, en modedesigner, kommer i kontakt med eftersom en av dem försöker begå självmord och hon råkar bo i rummet bredvid. Clelia är den enda som har ett jobb - alla andra är ekonomiskt oberoende, de bara lever ett kravlöst flärdfullt liv kantat av lättsamma romanser. Men en av dem, Rosetta, hon som försökte ta sitt liv, är annorlunda: hon är yngre och tar kärleken och sina egna känslor på blodigt allvar. Hon spelades totalt inkännande av Madeleine Fischer. Även de andra skådespelarna var bra, fotot var så vackert att man dör, och även musiken var perfekt: lite subtila jazzgitarrer här och där. Det var en helt perfekt film. Man fick både den totala eskapismen och trovärdiga, mänskliga karaktärer. Dessutom var den rolig. Det var som att se "Metropolitan", "Semestersabotören" och "Kärlek 65" sammansmälta till en ljuvlig enhet.
Det är dags att glömma fotbollen, barnfetman, politikerna, kokböckerna, Toscanaklyschorna och vesporna. "Le amiche" påminde mig om något annat: det moderna, coola, skarpa Italien.