Förlåt, det här ska inte bli en keff följetong med liknande titlar, jag lovar. Men hur som helst så var jag nyss och såg pjäsen "Drömmer om att dö (som en svensk med hög cred)" och den hade inte bara årets titel, den var riktigt, riktigt bra.

Jag är så jävla grön när det gäller teater. Men det är härligt på sitt sätt. Jag är så lättimponerad och -förtjust. Jag bara "åh! Det är politiskt och samtidigt underhållande! Skådespelarna byter roller hela tiden, vilket smart grepp! Vad effektfullt med musiken här!" osv. Det är gött, som en viss gubbhiphopare skulle säga.

Jag blir alltid kritiserad när jag kommer med mina ytliga politiska kommentarer. Jag kanske borde chilla, för vad vet jag? Egentligen? Men jag har en hunch, det är allt jag kan säga. Jag tror inte att moderaterna kommer att vara "de nya socialdemokraterna", jag tror det är bullshit, jag tror inte att de bryr sig särskilt mycket om välfärden bara för att de anpassat sig till att väljarna vill ha kvar den. Och jag tror inte att integrationen kommer att gå bättre de närmaste fyra åren - men om den nu skulle göra det så skulle ingen vara mer glad än jag. Faktiskt. 

En sak är dock säker: det finns inget som är så cyniskt som populism, och det finns ingen som är så populistisk som Lars Leijonborg. Jag litar inte en sekund på den mannen. Sen kan man ju kanske hävda att alla politiker är mer eller mindre populistiska. Och att världen är cynisk. Och visst, jag motsätter mig inte det, men det finns ändå grader i helvetet. Det som skiljer de borgerligas hårdare/effektivare linje från vänsterns "slösaktighet" med bidrag är synen på svaghet - ska man förakta och straffa den som är inte lyckas få ett jobb, eller behålla ett jobb, eller behålla en bostad? Eller ska man ha empati?