Jag hade knappt hört karln förrän en kompis till mig gav mig en fin liten cdr med hans favorit-Russell-låtar. Lyssnade på den när jag åkte tåg mellan Stockholm och Malmö tur och retur häromveckan, och det var ett klockrent soundtrack. Regnet hängde hela tiden i luften utanför fönstret och jag såg telefonledningarna böja sig fram och tillbaka precis som strängarna på Arthur Russells cello.
Trots att han då och då har med lite discobeats så känns musiken hela tiden svävande, aldrig jordnära. Men jag tror att det beror mycket på att det är så få ackordskiften i låtarna, det finns inte den naturliga framåtrörelse som man är van vid i popmusik. I gengäld är melodierna fria och vackra - det är för övrigt exakt samma princip som Miles Davis "Kind of blue" bygger på. Jag tänkte också på hur mycket Joel Gibb i Hidden Cameras har inspirerats av Arthur Russells sångröst. Flera av hans ballader skulle passa in på "Mississagua goddam".
Det är intressant att Arthur Russell fått sitt erkännande nu, på 2000-talet, och inte tidigare. Det har att göra med att whiggernormen är övergiven. Han låter ju utan tvekan jävligt VIT, extremt ofunky, extremt o-street. Han hade ingen plats i ett decennium där Beastie Boys och Beck var de mest respekterade vita artisterna.
Kort whiggerhistorik:
80-talet: de som är vita och coola (dvs intelligentian bland musikjournalister) ignorerar hiphop- och housescenerna och lyssnar istället på New Order eller Smiths
90-talet: de som är vita och coola inser att hiphop, house och även tidigare decenniers afroamerikanska populärmusik är sjukt coolt och låtsas bara bry sig om svart musik
2000-talet: de som var vita och coola vågar säga att de gillar vit musik också, vilket leder till en enorm backlash och man börjar svamla om allt från folkrock till punkfunk.
Hence: Arthur Russell får status som cool i det nuvarande decenniet, för han är "det nya vita": inte rockig och manlig utan arty, nyskapande och dessutom härligt homosexuell. Whatever, jag är i alla fall glad att de som är vita och coola har kompisar som driver skivbolag och ger ut Arthur Russells musik igen. Annars hade jag kanske aldrig fått höra den. Med andra ord: trender är bra.
Bra!! Svart musik är svart musik, och vit musik är vit musik. Du börjar lära dig!