Det är alltid gitt att gå på symfonikonsert. Det är så högtitdligt, det är äkta lyx: 30 eller 40 personer iklädda frack spelar sjukt svåra saker på sjukt dyra instrument, bara för oss i publiken, bara den här kvällen. Det känns så exklusivt och fint. Så långt ifrån band som turnerar land och rike med samma låtar i samma ordning, kväll efter kväll. Sådant är under en symfoniorkesters värdighet. Repertoaren är inte musik från de senaste fyra åren, utan från de senaste fyraHUNDRA åren.
Haffnersymfonin var väl trevlig, men det var pianokonserten som var the shit. Älskar när det är dialog mellan piano och stråkar, när de får svara varandra och upprepa varandras fraser, det är så fint. Sjostakovitj var helt annorlunda, och skönt ovacker. Dramatisk och spänningsladdad, som en mörk Hitchcockfilm. När kören kom in på slutet var det enormt... ja, enormt helt enkelt. Men jag skulle inte kunna nynna två sekunder från symfonin om du så satte en pistol mot min tinning.
Allting är ju alltid en balans mellan sound och melodi, och medan Mozart alltid prioriterar melodin så struntade Sjostakovitj ganska mycket i melodier för att skapa sitt effektfulla kontrastrika sound. I alla fall i den här symfonin, men jag tror att han var ganska mycket så. Jag har hört lite ur "Lady Macbeth" som var helt skräckinjagande och dissonant men samtidigt fett som fan. Ett psykotiskt skratt av någon vars skepp förliser under en fruktansvärd storm.