Varför hatar man Kjell Häglund? För att han är gubbe? För att han är gubbig? För att han är dryg och överlägsen (något som jag själv aldrig skulle kunna anklagas för...)? För att han hatar kvinnor? För att han en gång skrivit att "det är slöseri med tid att lyssna på ny musik, eftersom den tiden kunde gått åt att upptäcka äldre musik"?
Jag vet inte. Jag vet bara att det finns andra saker som gör att jag gillar Kjell Häglund. Som att han hyllade Steely Dan och överjordiska ackordföljder i en tid då det ballaste som fanns var Oasis och Motown. Eller att han, när han skrev poprecensioner, alltid såg igenom allting och sågade det längs fotknölarna, han var svårimponerad precis som en kritiker ska vara. Ibland gick det dock till överdrift, som när han dissade Mary J Bliges mästeverk "My life" för att den skulle vara mindre modern än första albumet, eller när han skrev om Black Star-skivan och helt missade "Brown skin lady". Men jag gillar också Kjell för att han verkligen värdesätter bra dialogdriven dramakomedi. Han är inte ytlig, och han är inte korkad. Och han formulerar sig faktiskt bättre än många svenska kritiker.
Kanske är det bara en fas, kanske kommer jag snart att ändra mig igen och räkna honom bland alla de andra gubbarna. Men ikväll är det upp till bevis. Ikväll visar SVT "Diner", en dramakomedi av Barry Levinson som Kjell hypade när han skrev om "Metropolitan" och Whit Stillman någon gång. Jag har velat se den ända sedan dess, och nu har jag alltså min chans. Om den är bra så kommer jag jag hädanefter lita på Kjell Häglund. Om den är dålig så tänker jag aldrig mer läsa weirdscience. Vi får se helt enkelt.
Häglund är så solklart överlägsen alla andra som skriver om populärkultur (detta vidriga ord) i det här landet att jag inte förstår hur någon kan undgå att märka det. Bäst smak, bäst språk, by far intelligentast, vassast, elakast.