Mattias Dahlström

Publicerat i: recension
Förlåt, det är kanske bara nörden inom mig som gör sig påmind. Men hur kan DN ha en skribent som är så lat att han ständigt förfaller till faktafel? Det var visst inte nog att han tipsade om Commons skiva "One day it'll all make sense" och trodde att den hette "One day it'll all be true" (vad fan det nu skulle betyda?), i dagens Fat Joe-recension skriver han om "Lean back" som en hitlåt som kom förra året. Herregud! Terror Squads "Lean back" kom 2004 (för övrigt inte Fat Joes första hit som Mattias Dahlström skrev; "What's luv" tog sig upp till plats 2 på Billboardlistan 2002), det som hände förra året var att Fat Joe släppte det oinspirerade och kassa albumet "All or nothing" till allas besvikelse.

Det är mot den bakgrunden man måste ta sig an nya skivan "My, myself and I" - Fat Joe är revanschsugen som fan och gör medvetet en skiva som är motsatsen till "All or nothing", alltså en streetig skiva utan en massa R&B-gäster och Timbaland-beats. Det kan man kanske tycka är ett tråkigt move, men det är en helt annan sak. Något som dock inte är tråkigt är den fantastiska singeln "Make it rain" där Lil Wayne gästar. Men den pärlan skrev inte Mattias Dahlström ett ord om.

Men förlåt om jag är hård. Jag tycker att Mattias Dahlström är bra när han skriver om film i Rodeo, och hans Ikaros-liknelse i Ryan Adams-recensionen häromveckan var rätt trevlig. Fast om jag själv skulle välja en karaktär ur den grekiska mytologin för att beskriva Ryan Adams så hade jag tagit den ondskefulla och korkade cyklopen som åt, drack, somnade, kräktes och fick en brinnande påle inkörd i sitt öga av Odysseus. Fy fan vad jag hatar Ryan Adams.
#1 - - Nörden inom mig:

Skivan heter "Me, myself & I", inte som du tror "My, myself and I".

(Tihi.)

#2 - - Annika:

Gött, någon som är ännu värre än vad jag är!

Ärligt, förlåt för det här inlägget. Jag har inget liv. Eller det har jag, det är det som är det sjuka.

#3 - - Anonym:

Vad har du så starkt emot Ryan Adams?

#4 - - Anna Liv:

Man skall vårda nörden inom sig.

#5 - - Annika:

Min inre nörd behöver inte vård, den behöver stävjas.

Ryan Adams? Jag antar att jag hatar honom så mycket för han symboliserar allt som är dåligt med rock. Jag tror att jag skulle gilla rock mycket mer om han inte existerade. Han är vit, ful, korkad, arrogant, macho, alkoholiserad, förutsägbar, enkelspårig, obegåvad och oerhört populär. Till av med bland folk under 30, can you believe it?

#6 - - Henrik:

Alltså, Ryan Adams. Jag har läst i tidningar som Sonic om han, och om hur bra han är, men varje gång jag har hört en låt har det varit ungefär lika spännande som att lyssna på ett band med 35+ snubbar som kör Dire Straits covers på den lokala pizzerian. Vad fan är grejen egentligen?

#7 - - Åsa:

Jag tror det är för att Mattias D skriver så jävla mycket (ofta).

#8 - - whatever:

Räknas inte allt det här ändå in under avdelningen "shit happens"? Såna fel är förstås aldrig bra, men det händer folk som skriver titt som tätt. Den mänskliga faktorn drabbar uppenbarligen även musikjournalister hur gärna vi än vill att de ska vara maskiner/bloggare.

#9 - - Annika:

Jovisst, det är shit happens som fan. Att jag skriver såna här inlägg är också shit happens. Och att Ryan Adams tillåts släppa skivor är verkligen shit happens.

#10 - - Märta:

Hej C&N! Jag håller med dig ang. faktafel och mattias dahlström. Även om det är mänskligt är det faktiskt inte riktigt ok, det är liksom det man har betalt för, att skriva rätt på en skivtitel så att folk som läser kan få tag på skivan. Men jag är verkligen inte rätt person att klaga, jag är ganska slarvig och snabb när jag gör grejer och alltid jätterädd att råka blanda ihop titlar och stava fel. Dumt att det blev så nostalgiskt idag i tidningen, finns väl bara ursäkten att det var slumpen eller nåt. Det är gött att ni skriver på Digfi btw, hoppas ni kommer på träffen nästa vecka fast C är väl i New York och N i skåne antar jag?

#11 - - Annika:

Hej Märta! Fan, jag kan tyvärr inte komma, jag är här nere i Malmö och fett fattig, har inte råd att åka upp. Vore trevligt annars.

Givetvis var det en slump att ni båda skrev lite nostalgiskt idag. Men ärligt talat, tror du att det är så illa, att det enda dagens 17-åringar vill är att vara med i Idol? Det tror inte jag.

#12 - - Märta:

Nja, det tror jag inte. men liksom att folk som strävar efter att se alternativa ut inte är alternativa och tvärt om. fast också, i en ganska liten värld, Stockholms innerstad och närförorter, antagligen inte i resten av landet. jag är egentligen inte mer pessimistisk än att jag befarar att ett visst hederligt gammalt vänsterpolitiskt engagemang kan gå förlorat, men förhoppningsvis till förmån för något annat med större sprängkraft. jag menar, är man tonåring och strävar efter att bilda sig en egen identitet KAN man ju inte vara indie, för att inte tala om punkare, knappast vanlig hip hopare heller. är man född kring 1990 lyssnade antagligen pappa på New Order eller nåt. Färutsatt att man har lite unga föräldrar då. min mattelärare på gymnasiet spelade i gamla svenska indiebandet happy dead men och min mattelärare (vad är det med mattelärare?) på högstadiet hade älskade hip hop och brukade prata LL cool J med oss osv.
Liskom, hur alternativt är det så att köpa Dr martens?

#13 - - Annika:

Jag förstår vad du menar. Fast man måste nog utgå från hur tonåringarna tänker - för dem är det inte självklart att allt är gjort och att alla "stilar" är förutsägbara och klyschiga. De känner sig fett unika i sin indieidentitet (eller vilken identitet det nu är), och det är väl det som är det viktiga, det är en sund (men självupptagen) missuppfattning som gör att man senare utvecklas till något annat. Hoppas jag i alla fall.

Fan vad avundsjuk jag blir förresten, jag hade två olika mattelärare på gymnasiet, en fet kvinna och en smal man med mustasch - båda hade på sig svart läderväst varje dag. Vet inte vad jag vill säga med det, men det är ganska långt från LL Cool J.

#14 - - Treno:

..Rather helpful information you have here. Grazie! http://www.trenitalia.275mb.com