Jag vet inte om jag berättade det, men i somras hände något hemskt. Min mp3-spelare som jag hade vunnit i en tävling några månader tidigare gick en dag sönder och mitt liv slogs i spillror. Jag hade varit så glad när jag vann den, jag som är så jävla fattig, det var som när Roald Dahls Kalle får en biljett till chokladfabriken. Nu rycktes lyckan ifrån mig och min musikkonsumtion gick in i en lågkonjunktur. Grejen var att jag inte lyckades få den lagad, eftersom jag vunnit den hade jag inget kvitto på den osv. Till slut gav jag upp med att ringa Sony och försöka övertala dem.
Men! För ett par veckor sen gjorde jag en kraftansträngning och ringde en sista gång, och fick faktiskt tag i en sympatisk person som förbarmade sig över mig. Hon sa att jag kunde skicka in min mp3-spelare till henne, jag gjorde det och häromdagen kom den tillbaka! Jag har fortfarande inte vant mig vid det. Det är som att en vän dör och återuppstår. Men jag har i alla fall fyllt den med asmycket musik, som jag nu börjat lyssna på med engagerade öron. Hatar att lyssna på musik framför datorn.*
Nu har jag äntligen pallat lyssna på till exempel Tough Alliances nya skiva, och Sleepy Jacksons förbisedda "Personality". Jag lyssnade skitmycket på Sleepy Jacksons "Lovers" hösten 2003, fast den var lite pinsam på sina håll. Nya skivan är mycket bättre och jämnare, bara en massa vemodiga melodier och undersköna kör- och stråkarrangemang. Texterna är fortfarande extremt banala, men det gör inte så mycket, det signalerar bara att mr Sleepy Jackson är all about musik. Gött. TTA:s skiva "Escaping your ambitions" är rätt fin, men jag ser den ändå som en parentes i deras karriär. Jag saknar alla gittiga sångmelodier (det spelar ingen roll att han som sjunger låter som Bad Cash Quartet). Men det är en bra skiva, trevligt eskapistisk, bästa låten är "Leg 7". Så nu vet ni det.
*Topp fem sätt att höra musik:
1. på dansgolv
2. i hörlurar, medan man förflyttas
3. när man lagar mat
4. sittkonsert
5. i telefon
Alltså, Max Richter, jag gillar verkligen on the nature of daylight (utom titeln, obviously) men första spåret på the blue notebooks är verkligen för mycket. viskande kvinnoröst över pianoklonk och skrivmaskinssmatter; get a grip. jag stängde t.o.m. av nedladdningen av resten av skivan i ren upprördhet.