Lena Ph var rätt soft som programvärd (man såg hur mycket Carola hatade henne när de hade en krystad pratstund i en halv minut), men sen gjorde hon kardinalmisstaget: hon framförde en låt själv. Varför?! Hennes status bara föll. Fram tills det ögonblicket stod hon över alla andra artister, alla i publiken älskade henne, alla visste att hennes låt för ett par år sen var den bästa schlager som Sverige gjort på hundra år, alla beundrar henne för att hennes utseende är så välbevarat som det heter... hon var kvällens egentliga stjärna, just för att hon inte tävlade själv. Men när hon sjöng sin otroligt keffa låt kunde man plötsligt jämföra henne med de andra, och inse att hon inte var så himla bra. Dessutom var låten någon sorts svar-på-tal till alla skriverier om henne... fan, man ska inte sänka sig till att bemöta sånt.
Det här med att ta ett steg tillbaka, ställa sig utanför tävlingen och därmed paradoxalt nog vinna den, är annars en lysande taktik. Jay-Z var redan en av världens mest älskade artister innan han "gick i pension", men när han slutade ge ut skivor för att istället VD för det fetaste av alla skivbolag blev han mer än älskad, han blev en ikon. Han har fått en närapå gudalik status i hiphopvärlden, han har blivit mäktigare än alla andra - samtidigt som han alltså överlåter själva rappandet och musicerandet åt andra. Smart.
Om man byter ut hiphop-gamet mot det svenska kulturjournalistik-gamet så är Andres Lokko motsvarigheten till Jay-Z. Efter Pop, Bibel och Feber slutade han vara spjutspetsen i en svensk tidning, istället tog han det lugnt, skrev enbart krönikor (efter ett tag enstaka skivrecensioner) för Expressen, senare hoppade han över till Svd och gjorde exakt samma sak, kanske ännu mer lågmält. Han som var känd för att skrika högst började nu viska istället, och givetvis tvingades alla att lyssna extra noga. Hans ord väger lika tungt idag som för tio år sen, om inte tyngre, för han har en helt annan värdighet och distans än alla andra svenska musikjournalister.
Distans är ju också det ord som alltid varit Jay-Z:s kännetecken. Distans, målmedvetenhet, ekonomisk kyla. Han blev världens bästa rappare för att han visste att han var tvungen att bli det om han skulle tjäna mycket pengar. Inte för att han älskar typ breakdance och "hiphopkulturen". Couldn't care less. Han skiter i musiken egentligen, och därför blir hans BRILJANTA låtar ännu mer intressanta. Han är en hantverkare. Hiphopens Irving Berlin skulle man kunna säga: även han var ju ointresserad av "konstens väsen" och skrev fantastiska låtar för att kunna tjäna fantastiskt mycket pengar.
men han sabbade ju värdigheten genom att säga att han skulle lägga av för att sedan komma tillbaka gång på gång! bland annat med en linkin park-skiva, som var jävligt dålig och pinsam.