Jag vet inte mycket om Stargate. Sedan han (hon? De? Förmodligen är det en han) överträffade Angie Stones "No more rain (in this cloud)" med en perfekt remix för sex år sedan har jag ingen aning om vad han haft för sig. Men häromdagen såg jag i liner notesen till Ne-Yo-skivan (något man gör så sällan i dessa mp3-tider) att han har proddat några av de bästa låtarna på den skivan: "So sick" och "Sexy love".
So sick har ni hört så mycket och hört så mycket om att ni är helt sick. Den är fortfarande en grym låt dock. Men Sexy love! Trummaskinen där är genial. Det är en rytm som är som en palindrom. Andra halvan av varje takt är en exakt spegelbild av den förra. Sånt gillar jag. Men det är alltså bara själva beatet, den lilla maskinen. Det är fina mitten-av-nittitalet-syntar och bra melodier också.
Jag hoppas verkligen att Ne-Yo fortsätter på samma spår och att nästa skiva kommer snart och är en ännu mer oklanderlig samling låtar. Han kan bli vår tids Babyface, som ju var sin tids Lionel Richie, som i sin tur var sin tids Smokey Robinson. Och jag hoppas att jag får höra mer av Stargate.
P.S. Arkadien var F-E-T-T även om jag har ett par myggbett. Och jag drack ingen cappuccino, men vafan det gör jag varje dag ändå på mitt systematiska psyksätt.
P.S. 2 Det är inte okej att ha Bobby Gillespie på framsidan av en musiktidning 2006. Tror Sonic att det är okej bara för att killen som intervjuar Bobby är Andres Lokko? Fan, låt Andres ha sin sunkiga britter-som-rockar-fast-med-själ-faiblesse för sig själv, han kan väl skriva en dagbok eller nåt. Sonic är antingen jävligt rädda ("hä hä, om Andres säger det så...") eller också totalt off ("äntligen! Låtom oss stå för att vi älskar fula vita män som gillar knark och boogie") - inget av alternativen ursäktar den här pinsamheten.