Vissa tycker att TTA gör samma grej om och om igen. Det håller jag verkigen inte med om, jag tycker att de utvecklats från den jublande "Make it happen" med sin rätt kompakta ljudbild till att infoga mer och mer rymd och acid-ljud i sina låtar. "Holiday" var så sparsmakad att den liksom haltade på ett coolt sätt, och "Forever united" puttrade och pyste och svävade bort från alla dansgolv. Vad skulle komma härnäst?
"New waves"-EP:n är så underbar, för den är så lycklig. "Kill kill kill"-introt svävar ännu mer lätt och ledigt än "Forever united", nu finns det inget motstånd, inget hårt och kantigt som tynger ner längre. Syntarna har nu tagit det slutliga steget från att imitera blås (som i första EP:n) till att imitera vackra stråkar. De övriga tre låtarna på skivan bygger på en och samma princip: låt det växa, låt det bli ännu starkare, ännu ljusare, ännu maffigare syntstråkar, ännu lyckligare. Att beskriva musiken som "somrig" är inte helt fel men egentligen förminskande. Det finns mycket musik som är somrig. Men vad det här är är något så ovanligt som livsbejakande svensk indie.
Det ingår ju i indiens DNA att det måste finnas något element av melankoli någonstans i musiken. Antingen blaffigt och övertydligt (för tonåringar) eller subtilt och bitterljuvt (för folk som en gång varit tonåringar). Det är viktigt att poängtera att även grupper som embracear digitala beats och modern dansmusik och inkorporerar det i sin indiepop, även de är suckers för den där melankolin. Så moderna vågar de inte vara att de tar avstånd från svårmodet och ångestromantiken helt och hållet.
Inte för att det behöver innebära att de inte kan göra bra musik för det - tvärtom, jag älskar ju både Radio Dept och Embassy. Men det är ju aldrig jublande lycklig musik, det är aldrig sådär Holland-Dozier-Holland-rusigt (obs jag menar känslomässigt, inte att fler artister borde göra såna där vidriga nostalgiska soulpasticher). Men TTA vågar göra sån musik. "Silly crimes" är bara pigg, nyvaken, storögd, hoppfull. Musiken leker: ett syntljud som låter som muterad fågelsång (faktiskt!) studsar fram över rytmen. "25 years and running" svischar fram och tillbaka i en baktakt som klokt nog inte försöker låta som reggae. Den är också så himla GLAD. Och "Mine was real"-covern (ett brev till Service-Ola?) är i och för sig rätt bitterljuv, men de viktlösa syntarna och den majestätiska refrängen gör att det aldrig blir deppigt. Det är ju en stolt låt, en låt om att gå vidare, övertygad om att man kommer att få det bättre utan den där idioten.
...Fan,förlåt. Den här texten blev alldeles för lång och jag skrev den alldeles för sent. Jag vill bara att ni ska förstå hur underskattade The Tough Alliance faktiskt är. De är ännu bättre. Jag älskar dem.
de är inte så jäkla trevliga när man träffar de utanför scenen, gapar efter knark, snackar om hiphop i timmar (för övrigt det enda de uppskattar) och erkänner vind för våg att de mest bara snor andras låtar (som de först trackar ner totalt) ändrar nån beat och gör om dem till discovänligt. samt att deras enda syfte med musiken är att bli snorrika på världens enklaste grej, knarka och få ligg.
högmodiga som fan med andra ord.