Jag såg "Me and you and everyone we know" igår. Fan vad bra den var! Så jävla rolig, och alltid på en hög nivå. Alltså inga karaktärer som man skrattar åt för att de är knäppa (som i Wes Andersons filmer – inte för att jag inte diggar dem), utan bara grym dialog och roliga situationer. Bäst av allt var kanske att Miranda July har lite distans till sig själv, som i arty-party-filmen hon spelar in (parodi på en arty-pary-film) eller som på slutet när hon kramar killen bakifrån och blundar på ett intensivt romantiskt sätt, det ser lite pinsamt/roligt ut. Jag menar hon har distans till hela den här förvirrad-men-intressant-tjej-som-är-känslig-och-speciell-karaktären, den som man blir galen på annars. Som i "Garden State" (förra vinterns mest överskattade film) där Nathalie Portman är så himla wild and crazy att man bara kräks. Lite samma grej i "Eternal sunshine of the spotless mind" fast det är inte alls lika illa där, och det är en bra film. Men ni känner till plotten, galen tjej kommer in i tråkig/melankolisk killes liv och vänder upp och ner på allting och sen blir de kära… och det sjuka är att tjejen alltid är sjukt snygg, on top of it all. Hon ska vara en knäpp outsider som det är svårt att bli intresserad av… svårt att bli attraherad av Nathalie Portman liksom. Men Miranda Julys karaktär är inte överdrivet snygg, och hon är lite freaky också på ett realistiskt sätt, som att hon måste trycka på klistermärkena i bilen (kul!). Det är helt enkelt bättre manus, bättre karaktärer, och bättre skådespelare än i filmer som "Garden state". Hög nivå helt enkelt, och det känns bra, det är befriande att gå ifrån en biograf efter att ha sett en skitbra film – och det är en ny film, inte en asgammal Billy Wilder eller nåt sånt. Eller det är kanske inte så himla ovanligt när det gäller film i allmänhet, men det är nog så med intelligenta komedier.

Det är en fin historia också, rätt anspråkslös men fin. Det var någon som sa att det inte hände så mycket i filmen, att det mest var en samling bra scener, men jag håller inte med. Det var ju egentligen en kärlekshistoria av rätt klassiskt snitt, det var bara det att den tilläts vara rätt soft. I en annan regissörs händer hade det kanske varit mycket mer fokus på alla de där känslorna – ENSAM – NYFIKEN – FÖRÄLSKAD – OLYCKLIG – LYCKLIG – och det hade blivit en vanlig cheesy romcom. Men här fick kärlekshistorien vara en historia i mängden, det handlade ju lika mycket om de två pojkarna, om den lillgamla flickan (extremt kul!), om de två uttråkade tonårstjejerna som ville bli av med oskulden eller om galleribossen som går omkring och är allmänt blasé. Och det var grymt att det var så. Jag menar, allt i livet cirklar inte kring att folk ska bli kära i varandra.

Rätt bra musik också. Bara en sån sak. Ingen amerikansk indierock, tack så mycket för det.