Förlåt om jag tjatar om "Amadeus", den förtjänar egentligen inte det, men det var en skådespelare i filmen som jag inte kunde sluta tänka på. Mozarts operakompis på slutet, var hade jag sett honom innan? Har tänkt på det oavbrutet, tills det plötsligt poppade upp i mitt huvud: det är Mr Beebe! Från "Ett rum med utsikt", den enda engelska kostymdrama-romcom som man behöver (de är ju i allmänhet FETT överskattade). Det är en ganska perfekt film, med en ung och underbar Helena Bonham Carter (och Puccinis "O mio babbino caro" på soundtracket). Mr Beebe, alltså Mozarts kompis, heter egentligen Simon Callow och har för övrigt medverkat i en av De Tre Andie McDowell-Filmerna Som Inte Är Dåliga (den sista av dem, to be exact).

Apropå klassisk musik. Jag lyssnade på Beethovens nionde symfoni i min cd-walkman idag när jag åkte buss, och exakt det ögonblicket när jag steg av kom de feta körerna från sista satsen in. Det var fint, jag promenerade hem med ett leende på läpparna. Den sången är underbar, men för att uppskatta den måste man ta sig förbi två jobbiga associationer: dels barnvisan ("Januari börjar året, februari kommer näst…") som snott melodin från den, dels tredje Die Hard-filmen (som i Danmark fick den pundiga titeln "Die Hard – Mega hard"). I trailern till den filmen (varför minns jag det här?) tar sig de tyska skurkarna in i banken till tonerna av den magnifika kören. Varför? Varför måste jag tänka på Jeremy Irons och den aggressiva nazist-sexscenen när jag lyssnar på bra musik? Eller på obehagliga republikan-Bruce Willis eller på det tragiska i att Samuel L Jackson redan här började göra parodi på sin Pulp Fiction-roll? Men musiken är för bra för att kunna befläckas och förstöras. Allt som behövs är en cd-walkman och en promenad.

En sista grej bara (gud vad det här blir en sequel till gårdagens inlägg): i dagens DN kultur skriver de om Notar, Ernst Brunner och Petter. OBS! Jag skrev mitt inlägg IGÅR och har alltså inte bitat dem. Så lite stolthet har jag inte. Däremot har jag uppenbarligen en känsla för vad som ligger i tiden, n’est-ce pas?