Note to self: få inte hybris. (Ingen risk förresten eftersom alla övergett den här bloggen, snyft.) Men I senaste numret av Sonic har de inte bara tagit med min insändare från i höstas och gett ett nervöst svar ("vi har inte 'tagit med' någon låt, vi har bara bett våra skribenter lista sina favoriter"... yeah yeah, keep talking). De har också, i sin ledare, känt sig manade att komma med ett försvar mot den senaste tidens attacker (dvs mina). De skriver typ "vi tänker fortsätta att skriva om rock, rokk, roc, rokc och ibland även rokkk. De flesta verkar gilla det, att döma av vår upplaga. De som inte gör det kan läsa någon annan tidning, eller starta en egen". Ha! You wish! Jag tänker inte sluta läsa er, och inte sluta dissa er. Starta en egen tidning? Trevligt i teorin, men jag skulle aldrig palla. Däremot borde någon anställa mig (blink, blink, DN kultur).

Åh, Sonic. Tro mig: jag tycker inte att er tidning är värdelös, bara slöseri med potential. (Jag hatar för övrigt inte rock heller, jag lyssnade faktiskt på Strokes första skiva häromdagen, fortfarande bra.) Som en kompis sa till mig häromdagen: varför intervjuar man band? Vem vill läsa det? Jag skiter väl i vad artisterna har att säga, oftast har de ju ingenting att säga. Deras ensamrätt att förklara sina konstverk upphörde i samma stund som de släppte skivan. Musikjournalister borde ägna utrymmena i artiklarna till att skriva personliga, subjektiva och intressanta essäer om musiken istället. WORD UP.

Jag menar, först blev jag lite glad när jag såg att de hade stora artiklar om Radio Dept och The Knife, två av Sveriges bästa artister. Men vad fick man? Meningslösa intervjuer med frågor som "hur träfades ni" eller "hur tror ni att er musik påverkat musikklimatet"... Emil Arvidsson som är så intelligent, jag hade hellre läst vad han hade att säga om The Knifes musik än vad de hade att säga om den. Sonic blir läsvärd först på sista sidan, krönikan. I det här numret en diss av Sveriges rädsla för hype och slit-och-släng med popartister. Faktiskt rätt bra, tror det var Jenny Damberg som skrev den.

En grej om recensionssidorna bara: what's up med att Tobias Hansson ger tio av tio till alla skivor han hör? Han sabbar sin journalistiska trovärdighet. Först Kanyes senaste, nu The Knife, och var det inte han som gav Dizzee Rascal en tia också? Shit alltså. Kan man kalla det för Quetzala Blanco-sjukan? Quetzala är född att skriva krönikor, och hennes Eskobar-diss är klassisk. Men hon kan inte recensera skivor, hon blir ju så exaltrerad, hon älskar typ allt. Ron Sexsmith? Högsta betyg, för bövelen! Och så var det med massor av skivor. På ett sätt är det sympatiskt, men på ett annat sätt lite... oproffsigt.

Fast ändå. Man måste ge credit till de recensenter som försöker ta sig ur det helsvenska "fyra av fem"-träsket. ALLA skivor i Aftonbladet och Expressen har alltid fått fyra av fem. Även de som blir etta på deras årsbästalistor (även om jag inte läst dem på flera år). Andres Lokko gjorde lite uppror mot det när han skrev för Expressen, han tvekade inte att ge Morrissey en trea fastän han skrev positiva saker om skivan, eller att ge Khonnor en femma trots att "man inte gör så med debutanter". Och det var bra, man måste tillåtas att ha andra åsikter om en skiva än att den är "väldigt bra" eller "ganska dålig".

Quetzala hoppade i luften av glädje av en låt som hon gillade. Det spelade ingen roll om hon skulle tröttna på skivan om en månad, nu var den ju bäst, så varför inte ge skivan högsta betyg? Jag kan förstå och digga den idén, även om jag föredrar "nyktra" recensioner som inte är vilseledande. När det gäller Tobias Hanssons tior så ser jag ingenting av Quetzalas storögda förtjusning, det verkar snarare som han vill ha uppmärksamhet på något cyniskt sätt. Men jag kan ha fel, förlåt i så fall.