Ghostfaces femte album är det bästa han gjort sedan "Supreme clientele" som kom för sex år sen. Det är nog min favoritskiva med honom - det är möjligt att "Ironman" är mer klassisk, mer musikaliskt intressant, mer viktig som "den sista riktigt bra Wu-Tang-skivan". Men "Supreme clientele" handlar inte om Wu-Tang eller RZA, den handlar om Ghostface. Den är ojämn, men det skapar en annan dynamik: man vet att Wu-gänget är på dekis, att de tappat ledningen för länge sen, och man sitter och håller tummarna för att de ska få till det igen. Och när det händer, som i "Nutmeg", "Buck 50" och "One", blir man så glad. Fast bäst av allt är "Child's play", det vackraste och mest rörande som Ghostface eller vem som helst från Staten Island någonsin spelat in.

Fast okej, jag skulle ju snacka om nya skivan. Den är bra. "Shakey Dog" samplar en gammal Dells-favorit, "I can sing a rainbow / Love is blue" (deras bästa låt efter "I hear voices"?), "The champ" en fantastisk Just Blaze-stänkare (man inser nu hur länge han längtat efter att få jobba med Ghostface!) och "9 milli bros" blir man lite nostalgisk av, det är en återförening av de gamla Wu-Tang-farbröderna. Även om en av dem är död. Känns typ som återföreningen av The Band - in a good way. MF Doom-låten "Underwater" är också fin (och den enda låten på skivan som inte kunde varit inspelad för tio år sen). Ne-Yo-samarbetet "Back like that" är inte riktigt lika bra som deras "Get down like that"-remix, men nästan.

Bäst är "Whip you with a strap", den modigaste och ärligaste låten som Ghost gjort sedan "Child's play". Egentligen borde den väl hetat "Whip me with a strap" men de var väl rädda att det skulle låta bögigt eller nåt. Men låten handlar inte om att Ghost vill bli smiskad av en söt kille, utan om att han minns när han fick spö av sina föräldrar när han var liten. Sårbarhet är en bristvara i hiphop, och då snackar jag inte om vita emo-rappare som gnäller på ett osexigt The Cure-sätt (typ Atmosphere). Men Ghostface har gjort sårbarhet till sitt främsta varumärke. Vet någon var man kan hitta den där Martin Gelin-intervjun där han börjar gråta? För övrigt borde fler rappare fiska beats från Jay Dees underbara "Donuts".

En annan trevlig sak är att Ghost gör en uppföljare till "Holla", enda riktigt bra låten från förra skivan. Man går från en Thom Bell-låt till en annan - från Delfonics till Stylistics "You're a big girl now". Detta får gärna bli en stående följetong - ge mig en episk rapversion av "Delfonics theme" (även om det kanske var efter att Thom Bell lämnat dem?) eller "Betcha by golly wow" nästa gång! Fy fan vad jag älskar Thom Bell. Varför ska soul INTE vara storslagen och rikt orkestrerad och motsatsen till bluesiga Stax-låtar?

Det finns alldeles för få rappare som kan åldras med värdigheten (och skivkontraktet) i behåll. Det är väl typ Nas (han lär i alla fall inte sluta göra skivor), och Q-Tip (han lär i alla fall inte sluta göra musik!) och så allas vår älskling Ghostface Killah. Äkta gubb-hiphop: de upptempolåtar som finns på skivan är inte till för folk som vill dansa, utan för folk som vill minnas hur det var när de dansade på hiphopklubbar för tio år sen. Man bör därför varva "Fishscale" med nya T.I., annars växer skägget väldigt snabbt.