20. Bob Dylan "Once upon a time"
Den amerikanska popmusikens första storhetstid var femtioårsperioden mellan "My melancholy baby" (1912) och "Once upon a time" (1962). Mycket hände i musiklivet 1962, bland annat släppte Bob Dylan sitt första album och The Beatles sin första singel, och Johnny Mercer skrev sin sista ikoniska låt (den bittert tillbakablickande "The days of wine and roses", från filmen med samma namn; låten vann en Oscar). Det var en brytningstid, en era gick i graven - "the great American songbook"-eran - och en ny och på många sätt spännande era tog vid. I alla fall, när Bob Dylan på sin ålders höst började spela in låtar från the great American songbook kändes det logiskt, han hade doppat sina tår i denna mylla några gånger tidigare ("You belong to me", som finns med på "Natural born killers"-soundtracket, var den första Bob Dylan-låt som jag älskade, jag blev ledsen när jag insåg att det var en cover). Det som var mer förvånande var att han gjorde det så himla bra, att han sjöng så varmt och innerligt, så vackert som han absolut förmådde, och han producerade själv, ytterst smakfullt. Att han blev inspirerad av att ägna sig åt den här musiken var uppenbart - efter albumet "Shadows in the night" (2015) med enbart great American songbooks-låtar kom en uppföljare med mer av samma vara, "Fallen angels", redan året därpå, och därefter fick han frispel och spelade in ett trippelalbum, "Triplicate" (2017) som en grande finale. När jag hörde "Once upon a time" från den sistnämnda skivan gick den rakt in i hjärtat som en liten dartpil. Det känns lite fånigt att säga men denna låt har på sätt och vis ändrat mitt liv. Den fick mig att tänka på kärlek på ett nytt sätt, den fick mig att se klart, den fick mig att inse vad som är värdefullt och vad man inte vill förlora och vad som är fullt möjligt att förlora och att man kan sluta ångerfull och bitter. Inte för att texten är fullständigt unik, den är bara så ren och klar, och melodin är så lakonisk på något sätt, den är bara vad den är, den säger bara som det är, den går inte att värja sig mot. Jag tänker ofta på "Once upon a time", som aldrig har låtit bättre än i Bob Dylans inspelning (jag har lyssnat på några olika), jag ser ofta det där trädet på den där kullen framför mig, och det är där jag vill vara.



19. Stormzy "Shut up"
Jag älskade aldrig Dizzee Rascal. Jag älskade aldrig Wiley. Jag älskade aldrig Cage. Jag sörjde aldrig när grime ersattes av dubstep som den moderna hårda engelska dansmusiken. När grime gjorde en comeback var jag först skeptisk - Skepta, nice visst, men inte cp-nice? Men sen kom Stormzy och han var faktiskt cp-nice. När jag lyssnar på "Shut up" känns det som att vara på smockfull klubb i en liten källare och plötsligt befinna sig i en ring och bli puttad på av en glad rappare med många kvickheter i skjortärmen, märkligt nog inte en jobbig känsla utan en spännande känsla (jag har aldrig sagt att jag inte är masochist). Beatet är så jävla bra, att han har snott det rakt av från en gammal Ruff Sqwad-låt gör det knappast sämre, det förhöjer bara spontaniteten. Jag såg Stormzy på Nobelberget en gång, det var en fantastisk konsert, 5 av 5, jag var där ensam och egentligen inte på humör men i slutet kunde jag inte låta bli att ryckas med av moshpiten, jag yrde hit och dit i stormen av kroppar, kastades fram och tillbaka, och jag log.



18. Jessie Ware "Wildest moments"
Ouf, vad ska man säga? Jag älskar powerballader med trummor som strävar efter sväng, och på det sättet är "Wildest moments" besläktad med både Sinead O'Connors "Nothing campares to U" och Alicia Keys "Try sleeping with a broken heart". Men den är samtidigt egen, och väldigt speciell, den är brittiskt deppig och universellt romantisk på samma gång. Det finns något illavarslande över texten, det är ett uppenbart destruktivt förhållande som skildras, men Jessie Ware kan inte låta bli att älska det. Hon kan inte låta bli att tycka att de där magiska ögonblicken, hur sällsynta och korta de än må vara, gör allting värt det. Hon är mitt inne i kärlekens virvel, det är som om det finns en tjock glasvägg mellan henne och den yttre världen, den förnuftiga världen, som ser på henne med sorgsen blick. Men låten dömer henne inte, musiken är med henne, den glänser ikapp med hennes vilda passion.



17. The-Dream "Florida university"
Jag hade lika gärna kunnat ha tagit "Panties to the side", "F.I.L.A" eller "Long gone"... så varför blev det den här? Det råkar bara vara så att det är den här The-Dream-låten som jag har återkommit till flest gånger, som alltid fyller mig med glädje och styrka och får mig att vilja dansa och sjunga med. Jag älskar The-Dream, jag älskar hans fåniga humor, jag älskar hans perfekta melodier och hans val av produktioner, jag älskar hans schizofrena artistpersona som är lika mycket sorglös playboy som kroniskt sårad förlorare, och jag älskar hans mjuka sångröst. R&B låter sällan såhär spontan och lekfull samtidigt som den låter hittig. Just "Florida university" vill aldrig riktigt sluta, ackordvampen kör ärevarv efter ärevarv, The-Dream får en ny liten idé och sjunger vidare, han vill inte stänga av inspelningen. Now what, what now? Han kunde inte då veta att hans lycka skulle vända, att albumet - hans tredje på tre år - skulle bli ett kommersiellt misslyckande och att han snart skulle bli styvmoderligt behandlad av musikbranschen. När han spelade in låtarna till detta album var hans självförtroende på topp, de kreativa idéerna sprutade ur honom, han var R&B-scenens kung. Han hade inte fel.



16. Beach House "Walk in the park"
Stockholmsnatten har aldrig lyst så ljus och känts så mild som efter Beach House-konserten på Debaser Slussen 2010. Jag var hög på livet, hög på musik, hög på insikten om att indie fortfarande kunde vara något magiskt och fint, tacksam för det. Victoria Legrand var underbar att se och höra live men jag var inte kär i henne, jag var kär i musiken hon och hennes band skapade. "Teen dream" hette deras färska album och det var just var det var, en dröm om tonåren, en idé om hur det kunde ha varit och hur det borde ha varit, en vacker film istället för ett grådaskigt UR-reportage. I "Walk in the park" ryms tusen kyssar som aldrig nådde mina läppar och tusen stjärnor som jag aldrig såg. Varje gång jag hör en ny Beach House-skiva hoppas jag att låtarna ska vara lika stark som denna, det händer att jag inte blir alltför besviken.



15. Young Thug "Do u love me"
Under en period som varade i ungefär ett par år kändes Young Thug som hiphopens framtid, han kanaliserade samma galna begåvning och hyperintensiva energi som Lil Wayne gjorde under andra halvan av 2000-talet. Han hade så mycket humor, så bra melodikänsla, så knäpp röst, så fräscha beats och så bisarrt hög produktionstakt. Allt kulminerade med skivan "Beautiful thugger girls" som ett tag kallades för hans debutalbum med sedan degraderades till ännu ett mixtape, av oklar anledning. En suverän skiva hur som helst, och det här dess största utropstecken för mig, en helt magisk poplåt med svinbra rap och underbar stämning. Young Thug är fortfarande bra, men liksom Lil Wayne tror jag att han har knarkat bort sin begåvning lite. Eller så är det att han har slutat knarka - han har en lugnare stil nu hur som helst, han är inte längre den mest färgstarka och fascinerande figuren i rapvärlden. Jag hoppas att han mår bra hur som helst. Låtar som "Do u love me" kommer jag för alltid att älska honom för.



14. The Radio Dept. "Four months in the shade"
Okej, det här är kanske ett sjukt val. Att av alla underbara The Radio Dept.-låtar som finns välja en som är under två minuter lång och som varken har Johan Duncanssons fina sångröst (okej, man hör något mumlande i slutet av låten) eller bitterljuva ord. Men det är något med "Four months in the shade" som får den att hugga till i hjärtat på mig på ett alldeles särskilt sätt, den är som en siren eller en mistlur, en signal som väcker det döda inom en till liv, en påminnelse om att livet finns och att det är dags att leva det. Och att det är bråttom. Pulsen höjs, näven knyts, munnen formar sig till ett märkligt leende. Melankolin är inte bortglömd men den ska inte få styra ens framtid. På sätt och vis är den här låten ett destillat av allt som gör The Radio Dept. till ett så underbart band, all skönhet och allt oväsen finns här, de pulserande rytmerna och de strömmande melodierna finns här. Ett pyttelitet rave som jag håller hemligt och inneslutet i mitt lilla hjärta.



13. Blood Orange "Chosen"
Ännu en artist som det var svårt att välja bara en låt av, det är så många som man älskar. Men den här är verkligen speciell. En soulballad med både contemporary indiemys, funkiga trummor & bas, slirig "Blade Runner"-saxofon, gullig frankofili och väldigt vacker sång i olika lager. Jag tänker mig den som glänsande regnvåt asfalt i New Yorks gryning, det är inte en käft ute på gatan, det är bara Dev som går omkring och är kär och gränslös och alldeles underbar.



12. Yung Lean "Ginseng strip 2002"
Tänk att hiphop - SVENSK hiphop! - kan vara såhär lekfull och experimentell, att några kids från övre medelklassen med en sampler och en dator och en mikrofon kan få hjärnan att smälta och utvidgas åt alla möjliga håll. "De första svenska artister som till fullo har utnyttjat friheten i hiphop, friheten som fick Wu-Tang Clan att rappa om mystiska kammare och flytande svärd, är tvillinggrupperna Sad Boys och Gravity Boys. Detta unga gäng, med Sad Boys vokalist Yung Lean i spetsen, rappar aldrig självbiografiska berättelser. I stället gestaltar Yung Leans ­låtar allt han fantiserar om och gillar, om det så är designer­kläder, Haruki Murakamis litteratur, sexuell dekadens, de surrealistiska världarna i gamla tv-spel eller amerikanska rapklichéer. Men Yung Leans texter och utstuderat monotona rapstil är bara halva anledningen till att hans musik har blivit så älskad och växt till ett internationellt internet­fenomen. Beatsen, skapade av Yung Gud och Yung Sherman, de övriga två medlemmarna i Sad Boys, är de tyngsta, vackraste, modernaste och bästa som svensk hiphop har skådat." Så skrev jag efter den underbara konserten på Strand februari 2015 (glöm inte EU-flaggan!) och det gäller än idag.



11. Hot Chip "Motion sickness"
Herregud vad svårt att välja en Hot Chip-låt. De har nog aldrig varit större i mitt liv än när "One life stand"-skivan släpptes, så gott som varje låt från den skivan har jag lyssnat som en dåre på. Skivan som kom därefter var inte lika bra, men ändå är det den här låten från den skivan som jag idag känner starkast för. Den är bara så episk. Den är som ljudet av ett jetplans takeoff i en svart löftesrik natt. Allt i musiken tycks snurra, allt är samtidigt på exakt rätt plats, telekinetisk harmoni. Marken försvinner under en, man är på väg mot något fantastiskt. Hyperrymden eller Hot Chip-rymden, jag vet inte, men jag älskar den här musikaliska platsen.


 

(plats 50–41)
(plats 40–31)
(plats 30–21)
(plats 10–1)
Spotify-spellista med alla låtar (skapad av Jonas Jarefors)