Bessie Banks ligger å har det gött.
Denna blogg börjar mer och mer få karaktären en öken med enstaka (men stolta) palmer, snarare än trädgård full av pigga små buskar. Hur som helst, jag kan inte fega ur totalt ur 00-talssammanfattningarna, it just wouldn't be right. Så jag ska säga en sak, och det ska inte handla om gratisdecenniet eller långa svansar eller eklektiska lekfulla underbetalda artister eller rappare med rosa kläder. Det ska handla om soul.
På 90-talet stod soul högt i kurs. Det var en massiv retrovåg - tänk på alla spaltmeter i tidningen Pop (inte bara Andres Lokko, utan även Lennart Persson och Jan Gradvall skrek sig hesa om att Aretha Franklin minsann var lika bra som Bob Dylan osv), tänk på alla cd-samlingar från Kent, tänk på alla "omistliga" boxar från Rhino (90-talet var boxarnas guldålder), tänk på Fusion och Fasching, tänk på Quentin Tarantino och den töntiga blaxploitation-trenden, tänk på Mary J Bliges epokgörande soundskifte mellan "What's the 411" och "My life", tänk på R. Kellys adoption av Ronald Isley, tänk på BBC:s "Dancing in the street"-dokumentärserie och hur de satte den afroamerikanska popmusiken i första rummet, tänk på hur coolt det var när The RZA samplade gamla Stax-skivor till Wu-Tangs första hitlåtar... soul var helt enkelt extremt hippt på 90-talet.
Och det var en tacksam sak att gilla, för soul var något som var antitesen till 80-talets populärkulturella ideal. Det var först på 00-talet som folk vågade erkänna för sig själva att syntig 80-talssoul som Luther Vandross, D-Train och inte minst Prince var lika fin och värdefull som det gamla gardet från 60- och 70-talet.
90-talet var James Brown. 00-talet var så himla mycket inte James Brown. Det var intressant, för han dog ju för ett par år sedan, en händelse som knappast slog ner som en bomb i hipster-Stockholm. Jag svär, hade det varit Jackson Browne som hade dött så hade det varit en större händelse, mitt under brinnande yacht rock-krig. Sjukt. James Brown var otrolig. Jag lyssnade på "There was a time" så sent som i morse.
På 90-talet ville artister förknippas med soul. Jag minns en störtfånig intervju med Embrace inför deras debutalbum, där de sa att deras största inspirationskällor var Stevie Wonder och Sly & The Family Stone. Vilken tvättäkta lögn! På 00-talet ville dock ingen artist associeras med soul. Ingen som var cool i alla fall - Vänersborgsbandet Division of Laura Lee hade ett bandnamn som blinkade till en tuff gammal souldiva, det hade varit ballt 1996, men på 00-talet var det nog bara ballt i Vänersborg, och förmodligen inte ens där.
Och vem skrev om soul på 00-talet? Andres Lokko slutade göra det i samma sekund som tidningen Sonic föddes (med ett 90-talskorrekt omslag: R. Kelly på framsidan!), istället blev det klåpare som Markus Larsson som tog upp facklan, och honom lyssnade givetvis ingen på. Det var som om alla seriösa musikkritiker kollektivt bestämde sig: "nä, nu får det vara nog, nu har vi paid our dues, nu har vi missionerat om soul under hela 90-talet, nu skriver vi om något annat istället. Må det vara folkrock, Mali-pop, New Order eller Steely Dan. Vad som helst, men inte soul." Can't blame 'em - men samtidigt är det lite märkligt att en hel genre kan försvinna från etern bara sådär. Om ett träd faller i skogen och ingen är där, hörs det då? Om soul finns men ingen skriver om det, betyder det något då?
Håkan Hellström gillar i och för sig soul. All heder åt honom, som vanligt. Samtidigt är "Ramlar" med sitt "rusiga" "soulblås" den i särklass sämsta låten på hans annars underbara debutalbum, och hans Dexy's-inspirerade andra album är den sämsta skivan som han gjort - om detta är nästan alla överens. Hela hatt&blås-indien var ju ett varningstecken: bara för att man gillar en viss musikstil betyder inte det att man bör försöka sig på att göra sån musik själv. Så soulen försvann från den svenska indien med svansen mellan benen. Good riddance. Samtidigt är det lite konstigt om balansen i musikmedia ska hänga på vilken musik som de artister som är heta för tillfället snackar om i intervjuer. När Damon Albarn tröttnar på Afrika, kommer alla glömma Toumani Diabeté då?
Hur som helst. Jag skulle bara vilja påminna alla om att soul finns, och att soul är bra. Alltså inte bara bra, utan fantastiskt bra. Soul är inte kitsch och afrofrisyrer och pimpkläder. Soul är den popmusik som är minst meta, postmodern, arty-party, intellektuell och konceptuell. Soul är inte musik som handlar om triviala saker som musik eller subkultur. Soul handlar om människor, om relationer. Om livet. Det är både pretentiöst och extremt antipretentiöst. Jag menar, jag älskar en låt som Hot Chips "Ready for the floor". Men vad handlar den om? Med lite god vilja handlar den om att allt är kört men att det är okej, att man är beredd att ta smällen; med nyktra ögon ser man att den inte alls handlar om det, att det bara är en massa mer eller mindre coola textrader staplade på varandra, med ett meningslöst citat från Tim Burtons första Batman-film som pricken över i. Soul är, precis som country, låtar som man vet åtminstone handlar om något. Det är rakt på sak: han har lämnat mig, shit vilken ångest. Eller: jag ska lämna henne, shit vilken ångest. Eller: jag har betett mig som en idiot, jag är beredd att ta mitt straff, jag vet vad som väntar, men snälla säg det inte än, shit vilken ångest.
Real shit, shit to make em feel shit. Klassisk rad från en (någorlunda) klassisk Mobb Deep-låt. Det har alltid varit mitt ideal med musik, eller konst i allmänhet. Och det finns soullåtar - jag pratar inte om flåsiga hits som spelas på nostalgiradio och på studentnationer, utan om lite tyngre saker - som når upp till det idealet. Det finns givetvis musik från alla håll och kanter som når upp till det idealet, och man ska inte sätta soul på en piedestal och kategoriskt hävda att det är bättre än allting annat, det var väl det misstaget vissa gjorde på 90-talet. Men glöm inte soulen, jag säger bara det. En dag vaknar ni upp och då kommer inget Pitchforkband i världen att svara på de frågor som ni ställer er.