40. Oskar Linnros "Ulla och Åke"
Den här är kanske lite otippad. Instrumental pianolåt som smakfullt avslutar Oskar Linnros fina debutalbum. Jag tänker på sommaren 2010, en sommar i frihet och ensamhet, allt kunde hända och inte mycket hände men jag mådde ganska bra. Jag lyssnade mycket på det här albumet då, ett starkt soundtrack till försommaren på Kungsklippan, och just den här vackra låten gav mig alltid associationer till Monica Zetterlunds "Sakta vi gå genom stan" (för övrigt en bättre låt än originalet "Walking my baby back home"). Jag gissade att "Ulla" och "Åke" var Oskar Linnros föräldrar och att låten var en skildring av/fantasi om hur de var unga och förälskade sig i varandra i en svunnen tid, i ett annat Stockholm. Senare visade det sig att jag hade nästan rätt - Linnros sa i någon intervju att det var namnen på inte hans föräldrar utan hans morföräldrar (eller om det var farföräldrar). Kalla mig nostalgisk, eller en sucker för nostalgi, men det här var i alla fall en del av mitt 2010-tal och den här låten betyder fortfarande något för mig.



39. Tinashe "2 on"
Älskar den här genren av cool urban pop. På 90-talet var det Aaliyahs "If your girl only knew" som producerades av Timbaland, på 00-talet var det Ciaras "Goodies" som producerades av Lil Jon, på 10-talet var det Tinashes "2 on" som producerades av DJ Mustard. Han gjorde många bra låtar runt 2013-2014 och det är svårt att säga vilken som är starkast, men den här är otroligt vass tycker jag. Kanske också DJ Mustards enda låt med en R&B-sångerska i fokus? Trevlig slapp vers av Schoolboy Q också.



38. Steve Mason "A lot of love"
Här har vi alltså The Beta Band-mannen Steve Mason, många år efter att vara ung, hipp, älskad och tvärsäker. Inte för inte hette The Beta Bands sista album "Heroes to zeroes" (nej, jag har inte heller lyssnat på det), efter det blev det tyst från Steve ett tag, sedan började han väldigt blygsamt med en solokarriär. Jag vet inte varför jag tycker så mycket om den här låten, jag bara gör det. Kanske blir jag bara rörd av att den brutne mannen med sitt oglamorösa liv - "I walk around with a plastic bag" - i refrängen försiktigt börjar våga hoppas, till och med vågar önska, att han ska träffa någon som ska älska honom. Men så fort han uttalar orden är det som att han tvivlar på dem: "Is there a love left there for me? I just don't know". Ändå pressar han fram durackord mot den engelska snålblåsten.



37. Gil Scott-Heron & Jamie xx "I'll take care of U"
Det ödsliga gitarriffet! De hypnotiska pianoackorden! De olycksbådande dunkande trummorna! Den isande lakoniska refrängen "I've loved and I've lost"! Episk låt.



36. Molly Nilsson "Tomorrow"
Ett problem med att göra en sån här lista över decenniets bästa LÅTAR är att mycket musik som har definierat ens 10-tal inte kommer med på listan, jag menar, flera av de artister som jag lyssnat mest på och känt mest kärlek för under de här tio åren har kanske gjort jättemånga bra låtar utan att någon av dem nödvändigtvis är en av mina 50 absoluta favoritlåtar (case in point: Rihanna). Och många album är otroligt bra som album och man har lyssnat galet mycket på dem, men kanske har de inte har någon megalåt som sticker ut (case in point: Molly Nilssons "The travels"). Och jag är emot att kvotera in låtar bara för att man gillar artisten. Med det sagt: jag kan med gott samvete ha med Molly Nilssons "Tomorrow" på listan, inte bara för att jag älskar henne utan för att det är en så mäktig låt. En hoppfull låt från hopplöshetens prinsessa. Sista refrängen, när hon hoppar upp en oktav och sjunger "tomorrow, tomorrow, tomorrow!" en sista gång, jag får nästan gåshud av det.



35. Thurston Moore "Benediction"
Nu börjar vi alltså komma in i stadiet av listandet då låtar dyker upp flera gånger. Jag fattar om vissa tycker att det är tråkigt, och kanske känner the urge att välja någon annan låt av samma artist, om någon nyss lagt upp den låt man själv tänkt ta. Men jag kan inte göra så själv, jag kan inte låtsas att "Benediction" INTE är en av mina mest älskade och spelade låtar från 2010-talet, så då får jag väl posta den, trots att Håkan redan har hunnit före. Som motivering tar jag copy paste från Annika Flynner, oktober 2011 (att läsa detta ger mig samma skamkänslor som att läsa en gammal dagbok):

"De senaste dagarna har jag i princip inte lyssnat på någon annan låt än Thurston Moores "Benediction". Första spåret på hans fina andra soloalbum "Demolished Thoughts" som kom i våras. Ja alltså, jag fick lust att återvända till den skivan som en del av den spontana 2011-inventering som jag antar är det första steget i att göra en årsbästalista. Jag minns skivan som mycket bra, och den lät ännu bättre nu (en av årets bästa album faktiskt), speciellt den här låten som jag lyssnade på om och om igen och vägrade lämna mitt huvud, jag kunde inte skaka av mig den distinkta sångmelodin och det vackra stråkarrangemanget.

Det var först efter ca en halv dags lyssning som det slog mig: just det, den här låten handlar om någonting. Den handlar om kärlek. Om att inte ge upp, att inte släppa taget om något som är fint, att veta bättre.

Skivan släpptes som sagt i våras. Förra veckan kom nyheten att Thurston Moore och Kim Gordon har separerat. Efter 27 års äktenskap.

Kim Gordon är född 1953. Thurston 1958. De började dejta och bildade Sonic Youth tillsammans med Lee Renaldo 1981. Tre år senare gifte de sig. De var rockvärldens coolaste och finaste par. Att de höll ihop, att man visste att de alltid skulle hålla ihop, var något oerhört vackert - ett mysigt faktum som lyste som en sol i den tuffa indievärlden. När det så sprack var det därför en sorg för långt fler än frälsta Sonic Youth-fans. Kim och Thurston var mer än ett par, de var en symbol. Deras relation betyder mer för nördiga indiehjärtan än vad Victoria & Daniel någonsin kommer att göra. Gud är död, som Nietzsche skulle ha sagt. Men Kim och Thurston är givetvis inte mer än människor. Och relationer tar slut. Kärlek kan dö. Det är en tung sanning.

När man lyssnar på "Benediction" med facit i hand blir dess text ännu mer gripande. För vad vi hör är en Thurston Moore som desperat (men samtidigt förrädiskt lugnt - det är en dold desperation) och envetet mässar att han minsann inte ska ge upp, att de ska klara allt. Detta övertalningsförsök riktat mot det egna hjärtat, denna besvärjelse, det är bland det mest gripande jag hört i år.

Det är som min vän Eric brukar säga: det är alltid tvärtom. Den som säger sig vara en cyniker är egentligen en romantiker. Den som anklagar någon för att ha en dålig egenskap har ofta den egenskapen själv. Det är när någon påstår sig må jättebra som man ska bli lite orolig. Och när Thurston Moore i "Benediction" förklarar hur skönt det är att kärleken är trygg och fast som en stenstod - då bör man misstänka att det i verkliga fallet är på väg åt helvete.

With benediction in her eyes
Our dearest gods are unsurprised
You better hold your lover down
Tie him to the ground
Whisper "I love you" one thousand times into his ear
Kiss his eyes and don't you cry girl, he won't disappear
But I know better than to let you go

With benediction in her eyes
She'll never get you back in time
You better hold your lover down
And tie her to the ground
Simple pleasures strike like lightning
Scratches spill her name
Thunder demons swipe her halo
Then they run away
But I know better than to let her go

With benediction in her eyes
Our dearest gods are not surprised
You better hold your lover down
And tie her to the ground
Simple pleasures strike like lightning
Scratches cross her name
Whisper "I love you, my darling"
Life is just a flame
But I know better than to let her go
I know better than to let you go
I know better than to let her go
I know better than to let you go
I know better
I know better
I know better”



34. French Montana feat Lil Wayne, Drake & Rick Ross "Pop that"
French Montana är en högst generisk rappare, men det spelar ingen roll, han har en biroll på sin egen låt. Verserna av Lil Wayne och Rick Ross är svinbra och framförallt är beatet helt sinnessjukt. Det här är sublim trap, den har ingenting att göra med vare sig gatan eller strippklubben, den befinner uppe i himlen, bland gudomligt solsken och extatiska blixtar. När jag lyssnar på den här låten är det som om jag svävar, och allting omkring mig svävar, dansgolvet är fullt av telekinetisk energi, samtidigt som samplingen från 2 Live Crew-Lukes "I wanna rock" ser till att fötterna är på jorden, att allt är rått och funky. Och de här två kontrasterande krafterna får musiken att nästan explodera.



33. Nonso Amadi "Tonight"
De senaste årens stora grej i popmusiken, i alla fall i min värld, är explosionen av afrobeats (obs, inte den gamla genren afrobeat). Jag älskar Mr Eazi, DaVido, Maleek Berry, Eugy, Tiwa Savage och alla andra hjältar och hjältinnor på denna spännande scen som blandar dancehall-minimalism och R&B-pop på ett så uppfriskande sätt. Men den allra finaste afrobeatslåten som jag har hört är gjord av Nonso Amadi från Nigeria. När man hör "Tonight" smälter man, den är bara så himla romantisk och ren.



32. Tops ”Outside”
Tillhör den exklusiva lilla genren kritvit-indie-som-faktiskt-har-ett-erotiskt-suggestivt-groove. Men jag gillar den framförallt för att syntljudet/basen påminner så starkt om Berlins ”Take my breath away”. Fin sångmelodi också.



31. Yelawolf "Box chevy pt. 3"
Min favorit bland hiphoplåtar gjorda enligt gammeldags formel från det här decenniet. Yelawolf är underbar, den galne gästen Rittz är glödhet han med och beatet skulle man kunna ha på repeat i ett dygn - Rhodesackorden flyter omkring i min hjärna som en lavalampa och de hysteriska hi-hatsen smattrar som ljuvligt hagelblandat regn.