Drottningholm är ett sånt där ställe som jag länge tänkt vore trevligt att åka till någon gång men aldrig kommit mig för. Men den senaste månaden har jag faktiskt varit där två gånger, och sett två konserter på Drottningholms slottsteater (att gå och se en operaföreställning där någon gång är också en evig plan). Först en hyllningskonsert med John Cage-tema, som var ganska ojämn (Hans Eks symfoniska sammanflätning av olika verk av Cage och Satie var vacker - men hela grejen med Cage är väl att musik inte ska behöva låta "vacker"?), men jag fattade grejen - allt handlade om kontexten. Konsertlokalen var huvudpersonen. Hela arrangemanget var ett sätt att säga: nu har det gått många år sedan den här musiken ansågs som radikal och bisarr, nu är det 100 år sedan Cage föddes, nu är det här gammal musik, nu är det klassisk musik. Det var en symbolisk afton. Och en rätt trevlig sådan.
Kontexten spelade också roll i den konsert jag såg i fredags, en väldigt speciell föreställning betitlad "Alla ska dö men jag ska dö först". Anna Järvinen tolkade Marie Antoinette, som ju var samtida med Gustav III (vars kulturpolitik Drottningholms slottsteater känns som ett monument för) och hon både agerade och sjöng. Temat var den franska revolutionen och monarkins avskaffande - manifesterat genom halshuggningen av Marie Antoinette - och även ur den synvinkeln var platsen relevant: det här är Drottningholm, tänkte man, det här är den svenska monarkins hem.
Saga Gärde (från SPUNG!) regisserade och performancekonstnären Iris Smeds spelade revolutionärsledaren som hade en lång dialog med Marie Antoinette, som då och då avbröts av smart valda Anna Järvinen-låtar som "Ångrar inget" och även annan musik. Det var dramaturgiskt effektivt när Anna sjöng Händels aria "Lascia ch'io pianga" - en av 1700-talets mest hittiga kärlekslåtar - som efter ett tag avbröts av att revolutionsledaren och delar av orkestern började på "Marseljäsen" som överröstade och pulvriserade det vackra och hovmässiga. En tjusig parallell till scenen i "Casablanca" när Victor Lazlo får orkestern på Rick's Café att börja spela Marseljäsen och alla frassar i lokalen sjunger med, och överröstar och förödmjukar nazisterna som samlats kring pianot för att sjunga sina keffa visor. I båda fallen rör det sig om att låta musik illustrera politisk kamp.
Kostymerna var fantastiska och Saga Gärde verkade ha bestämt sig för att utnyttja Drottningholms slottsteater till fullo - Anna Järvinen gjorde entré genom luckan/hissen under scenen, hon svävade i luften med hjälp av molnvagnen vilket gav en magisk och vacker effekt, och i slutet kunde man se de fantastiska mekaniska havsvågorna, trots att scenen var inne i ett slott, det var surrealistiskt och underbart.
Jag älskar verkligen Anna Järvinen men det här var faktiskt första gången jag såg henne live. Jag vill göra det igen, kan tänka mig att hon är grym även när hon är sig själv (fast hennes gestaltning av Marie Antoinette var imponerande). Jag gjorde förresten en Spotify-playlist med all musik som används i "Alla ska dö men jag ska dö först", check it out. Åh, hoppas Anna Järvinen gör ett nytt album snart. Hörde förresten att hon är ihop med Olof Palmes son. Mysigaste skvallret på länge.
UPDATE: igår var jag med i Musikguiden i P3 och snackade lite om "Alla ska dö men jag ska dö först", lyssna här: