30. Håkan Hellström "Jag vet vilken dy hon varit i"
Det är lätt att glömma, men innan Håkan Hellström blev en nostalgipundande Ullev-mys-rocker så var han en av 2010-talets bästa svenska artister. Det finns så många bra låtar från "2 steg från paradise" och "Det kommer aldrig va över för mig", jag väljer den här för att det är så starkt när han sjunger "hon känner inte igen mig / nej åren har nog slitit hårdare på mig" i andra versen och sedan gör det en gång en till i en tredje vers - och när han gör det för andra gången skjuter hans röst upp i höjden, som om han tar ett sinnessjukt språng rakt upp från den grop där han befinner sig. Lite sentimental text i övrigt men det gör ingenting, det gör ingenting alls, det här är en så himla fin låt.



29. Taylor Swift "Shake it off"
Det går inte att värja sig mot den här låten, refrängen är rent knark, rent gift. Sticket är bland det svagaste som har skådat topplistornas ljus men vem bryr sig, inte Max Martin som förstod att han hade smidit guld och inte behövde bekymra sig om att skriva ett vettigt stick, det var bara att trycka på send och skratta hela vägen till banken. Back in the days när jag gick på många Tinderdejter hände det att jag lyssnade på den här låten på tunnelbanan på vägen till dejten, minns jag. Kalla mig larvig, men det gjorde mig på gott humör, och fick mig att tänka att jag hade kul och inte bara betedde mig snurrigt. Denial ain't just a river in Egypt.



28. jj "And now"
Får på riktigt gåshud när jag sätter på den här nu. Vad ska man säga. Våren och sommaren 2010, en ny melodi pumpar baleariskt i den söta morgonen. Det handlar inte om nostalgi, faktum är att jag aldrig i livet skulle vilja återuppleva den tiden. Men när jag lyssnar på den här låten kan jag nästan känna syrendoften och se daggen i gräset, jag blundar och lägger mig i luften som i ryggsim och bara flyter iväg, stråkarna vill mig väl, det vet jag.



27. Justin Timberlake "Mirrors"
Jag minns när den här spelades på radion inne på Hemköp Telefonplan hösten 2013, jag var mitt inne i ett uppehåll-som-skulle-bli-ett-breakup, och jag började gråta. Några år senare såg jag Justin Timberlake på Globen och var väl måttligt imponerad men när han körde den här låten insåg jag hur enorm den är. Tydligen hade han halva låten klar redan 2008, och den skulle bli en del av Timberlands "Shock value II"-skiva, men Justin bestämde sig för att behålla den och putsa vidare på den i några år till, tills den hade nått sitt fulla potential. Det är jag glad för att han gjorde. Sällan har åtta minuter känts som en så motiverad längd för en popballad. Och sällan har en cheesy elgitarr känts så förlösande.



26. Rhye "The fall"
Så lätt, så mjuk, så romantisk. Första gången jag hörde den här låten trodde jag att det var en kvinna som sjöng, men det var bara en ovanligt känslig mansröst. Det var mycket om Sade när Rhye kom minns jag, och det var väl inte helt fel, men det snackades för lite om hur briljant den här låten använder ett housepiano på ett ett totalt ickeklubbigt sätt.



25. Future "Honest"
Jag hade lika gärna kunna ha valt "Throw away" eller "Low life" eller "Nowhere" eller "Side effects" eller "Turn on the lights", men det fick bli den här eftersom den låter så ovanlig och modern. Riktigt klubbig och riktigt emo på samma gång. Herregud vad jag älskar Future. Verkligen den mest 10-tal av alla 10-talsrappare.



24. Miguel "Sure thing"
Oj oj oj. Vilket beat, vilken atmosfär, vilken refräng. Så här ska modern sexig R&B låta. Åtrå lika oändligt glidande och plågsam som i Wagners "Tristan och Isolde"-uvertyr (okej, nästan i alla fall). Miguel gjorde många bra låtar efter denna genombrottssingel, vissa är helt otroligt bra, men ingen slår denna funkiga mörka pärla, detta sugande svarta hål.



23. Jamie xx "Gosh"
Borde ha varit dubbelt så lång, men på de här knappa fem minuterna hinner Jamie xx ändå breda ut ett litet universum av episkt pulserande rytmer. "Gosh" är ett litet monster, som växer och växer, och innan man har fattat hur det har gått till strålar syntarna genom en och trummorna skallrar i en och det är som om man håller på att lyftas upp, som om man håller på att sprängas, som om man är på väg till paradiset. Sen är allt slut, väldigt hastigt och förvirrande, men man har i alla fall fått skåda in i en underbar värld.



22. Stefflon Don "Hurtin' me"
2010-talet var decenniet då dancehall blev bra på riktigt. Alltså på riktigt-på riktigt. Inte buskis-uppfriskande, inte galet-intressant, inte annorlunda-coolt, inte lo fi-hårt, utan verkligen bra. I alla fall i mina öron. Så då är det kanske lite dumt att jag inte har med någon låt av Popcaan, Vybz Kartel, Kranium, Konshens eller Gyptian på listan, men den bästa dancehallåten under detta decennium är faktiskt gjord inte av en jamaikan utan av en engelsk donna, Stefflon Don. Fy fan vad jag har dansat till den här låten. Texten är så enkel och så bra, den är liksom "Dancing on my own" men renare och råare, refrängen är arg och förtvivlad. Sjukt nog dyker French Montana upp för andra gången på denna lista, men hans roll på denna låt måste sägas vara minimal (det finns en remix där han inte är med, och där Sean Paul och andra mysiga snubbar är med istället, men det är faktiskt inte en bättre låt).



21. Arvo Pärt "Adams klagan"
Det här verket skrevs 2009, men uruppfördes i Istanbul våren 2010. Jag såg det svenska uruppförandet på Östersjöfestivalen senare samma år, i Gustav Vasas kyrka vid Odenplan. Det var första gången jag hörde Arvo Pärts musik live och jag blev helt knockad. Det är inte så komplicerad musik egentligen - en kör och en liten stråkorkester, tonspråket är rakt och begripligt - men rymmer väldigt mycket dramatik, ångest och längtan efter inre frid. Texten som är på ryska är en dikt skriven av Solouan Athoniten, en munk som levde mellan 1866 och 1938 och som helgonförklarades några decennier senare. Den engelska översättningen lyder: "Adam, father of all mankind, in paradise knew the sweetness of the love of God ; and so when for his sin he was driven forth from the garden of Eden, and was widowed of the love of God, he suffered grievously and lamented with a mighty moan. And the whole desert rang with his lamentations." Finns det någon större fuck-my-life-vad-i-helvete-har-jag-gjort-ånger än den Adam och Eva kände när de blev förvisade från Edens lustgård? Det skulle vara Orfeus i så fall, efter att han först förlorat sin fru, sedan lyckats rädda henne ur dödsriket, sedan fuckat upp allt och förlorat henne igen. Orfeus stod inte ut och valde att dö. Men Adam bara harvade vidare, fortsatte att leva, med böjt huvud och stor bitterhet. Jag tycker att det är starkt. Jag tycker att den här musiken är stark. Den fyller en funktion i mitt liv.