diotimakvartetten i grünewaldsalen

Publicerat i: klassisk musik, recension Alban Berg, Diotimakvartetten, Franz Schubert, Rebecca Saunders

Diotimakvartetten
Verk av Alban Berg, Rebecca Saunders och Franz Schubert.

Scen: Grünewaldsalen, Konserthuset, Stockholm.
Speltid: 1 tim 45 min inkl paus.
Betyg: 2. 

Kammarmusik är mer intim musik än orkestermusik, inte bara för att de individuella instrumenten hörs tydligare utan också genom själva konsertsituationen: mindre lokaler, en större fysisk närhet mellan musiker och publik, en annan möjlighet till kontakt. Det är en möjlighet som franska Diotimakvartetten inte tar. De fyra musikerna ger inte publiken så mycket som en blick, förutom när de hastigt och pliktskyldigt tar emot applåder när de ska gå av scen. De framstår som ultraprofessionella men lite väl pretentiösa, och distansen de håller till publiken gör det svårare att ta till sig deras musik. Som är av ojämn kvalitet.

Den engelska tonsättaren Rebecca Saunders ”Unbreathed” uruppfördes av Diotimakvartetten i fjol och de har spelat verket många gånger sedan dess. Det består av två (för) långa partier som följer på varandra, formmässigt primitivt, ingen återkomst och igenkänning. Det första låter ungefär som när en fluga surrar i närheten av ens ansikte när man ska sova en sommarnatt, varpå man irriterat fäktar bort den med en aggressiv handrörelse, men flugan ger sig inte. Det andra partiet bygger på långsamt glidande klanger, det låter som ett litet flygplan som gör stora loopar uppe i skyn. Tråkigt är det inte, men inte heller särskilt kul, och definitivt inte vackert.

Genom att framföra Franz Schuberts underbara d-mollkvartett (”Rosamunda”) från 1824 vill Diotimakvartetten kanske visa att de är lika hemma i den klassiska traditionen som i den moderna. Men det är de inte. Det mjukt melankoliska verket framförs på ett chockerande klumpigt vis, med märkligt sänkta tempon som får det smidiga att halta, och en färglöshet som stympar all dynamik och romantik, allt liv.

Konsertens enda ljuspunkt är Alban Bergs mörka stråkkvartett från 1910. Den är djupt modernistisk men samtidigt pulserande av känslor på ett ickedistanserat och på sätt och vis romantiskt sätt. Det är musik som är atonal men inte obegriplig – var och en för sig låter de små fragmenten melodiösa och vackra, det är deras placering i förhållande till varandra som skapar ett sönderslaget, förvildat och gåtfullt uttryck. Diotimakvartetten har spelat in verket på skiva och live låter det exakt lika bra.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2019-12-01)

Kommentera 0
Visa fler inlägg