Johan Dalene med Uppsala kammarorkester

Publicerat i: klassisk musik, recension Franz Schubert, Johan Dalene, Louise Farrenc, Rebecca Miller, Samuel Barber, Uppsala Kammarorkester

Uppsala kammarorkester
Verk av Louise Farrenc, Samuel Barber och Franz Schubert.
Solist: Johan Dalene, violin.
Dirigent: Rebecca Miller.
Scen: Uppsala konsert & kongress, Uppsala
Speltid: 2 tim 15 min.
Betyg: 5.

Carl Nielsen International Competition är en prestigefylld tävling för musiker inom klassisk musik som har funnits sedan 1980. I våras gick förstapriset för första gången till en svensk: violinisten Johan Dalene, då endast 18 år gammal. Nu har Norrköpingssonen fyllt 19, gått ut gymnasiet och är redo att slå ut sina vingar. Det är härligt att bevittna en stigande stjärna.

Tillsammans med Uppsala kammarorkester och dess nya chefsdirigent Rebecca Miller tar Dalene sig an Samuel Barbers violinkonsert från 1939. Det finns något defensivt över Barbers tonspråk: han var ingen tolvtonsexperimenterande modernist, men aktade sig samtidigt för att låta alltför romantisk och konservativ. Resultatet blev, i alla fall i hans bästa verk, ganska intressant: melodierna bär på skönhet men viker blygt undan innan de hinner blomma ut.

Dalene spelar utsökt, han undviker elegant sentimentalitet men samtidigt vibrerar hans toner av passion. I violinkonsertens tre satser tycks violinstämman till en början förhålla sig till orkestern nästan som en skugga, men rollerna blir alltmer utjämnade och i slutet har violinen fått en egen och stark agens. 

Konserten inleds med Louise Farrencs konsertuvertyr nr 2 från 1834. En ganska perfekt inledning på en orkesterkonsert, mustig men lättillgänglig, med spår av både Mozart och Mendelssohn. Den stundtals synkoperade rytmen gör stycket svängigt, speciellt när Miller får fart på orkestern med sin livliga dirigeringsstil. 

Kvällen avslutas med Schuberts stora symfoni nr 9. Som Miller poängterar i sin introduktion kan man se detta verk, som Schubert började skriva under en ovanligt lycklig tid i hans alltför korta liv, en semester under sommaren 1825, som en ”Sommerreise”, en motvikt till tonsättarens dystra mästerverk ”Winterreise” från 1827. 

I mina öron är symfonin episk i bemärkelsen att den berättar en historia. Den första satsen är som en underbar solig dag ute i naturen, musikens berättarjag återfår livslusten. Men i den andra satsen har solen gått ned och de melankoliska tankarna marscherar tillbaka in i själen. Den tredje satsen tycks utspela sig senare samma kväll på en tjusig bal, vars glada stämning berättarjaget först är distanserad till, men till slut ger efter för. Och i finalsatsen är livslusten återvunnen, natten är upplyst, smärtan är besegrad.

En strålande inledning på Uppsala kammarorkesters säsong och på Rebecca Millers era som chefsdirigent.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2019-09-06)

Kommentera 0
Visa fler inlägg